Dagens bragd

Efter att ha ätit upp fiskgratängen inser jag att det börjar bli lite ont om tid om jag hade tänkt mig att åka till Team Sportia och byta lite julklappar och göra lite andra ärenden. Så jag ställer tallriken i varmvatten, slänger på mig kläderna och småjoggar mot bilen. Väl framme märker jag att nycklarna som jag trodde att jag hade i fickan inte ligger i fickan utan ligger någonstans inomhus.

Jag hinner ungefär tio steg mot huset innan jag kommer till insikten att om jag inte har mycklarna på mig så kommer jag inte heller in i huset, eftersom dörrarna är låsta nu under julhelgen.

Febrilt känner jag över alla möjliga (och några omöjliga) fickor på jakt efter nycklarna. Jag hittar många spännande saker där, bland annat en kondom, ett paket wrigleys chewing gum från nittonhundrafrösihjäl och en före detta papperslapp som är helt otydbar efter att ha misshandlats svårt av tidens tand, men inga nycklar.

Det geniala är att alla telefonnummer man ska ringa när något sånt här händer sitter placerade på ett ark papper som hänger i, just det, huset. Jag försöker snegla in på pappret men inser efter en illa sargad och ihopklämd näsa ganska snart att det är totalt lönlöst.

FUCK! hinner jag säkert tänka ett par gånger innan jag kommer på att jag har passerkortet till skolan. Så jag ber till högre makter att de inte har stängt av möjligheten att komma in i skolan nu under julhelgen, och beger mig mot en av dörrarna.

Drar kortet, dosan ger ifrån sig ett tillfredsställande ljud (och en nöjd suck?), jag slår koden och lampan byter färg från gul till grön. Jag rycker i dörren, låst. En eller annan svordom kan ha passerat mina läppar vid det här skedet, men jag kan inte säga säkert eftersom det svartnade för ögonen för en stund. Försöker en gång till efter att ha tryckt tillbaka dörren i sitt innersta läge och nu, äntligen, går dörren upp.

Efter cirka en kvarts letande efter någon typ av telefonnummer att ringa utan framgång är jag redo att ge upp och ringa nån och slagga hos dem, efter att ha tagit bussen från ödemarken på annandag jul.. eehm ..innan jag inser hur döfött det är. Har jag tur går det en buss imorgon. Singular. Istället slår mig snilleblixten att leta på konferenssystemet-från-helvetet (a.k.a FirstClass) efter vaktmästarens nummer.

Så jag loggar in på en av skolans datorer och börjar leta efter hans kontaktinformation. Det är inte lätt att leta efter en ynklig jävla "Åke" utan efternamn bland 30 000 konton och jag förbannar mig själv för att jag är så ointresserad av vad folk heter. Men efter en stunds scrollande ser jag att man kan filtrera på institution. Thank you, flying spaghetti monster. Fipplar fram numret och går upp ur källaren för att ringa, bara för att mötas av en röstbrevlåda. Ner i källaren igen och leta upp någon annan lärare eller expeditionspersonal, vilken som helst. Hittar SvenE (associationerna till Pistvakt lurar farligt nära) och möts av ännu en röstbrevlåda.

Sista halmstrået blir att gå ut till längorna där det ryktas om att vissa ur personalen bor och knacka dörr. Efter tre no-shows och ett möte med en hårig man i badrock som jag aldrig sett förut och som omöjligtvis kan jobba på skolan ger jag upp. Det sista mötet var lite för närgånget för min smak.

Så tillbaka in på skolan igen för att leta upp någon annan att ringa, när det slår mig att E, underbara underbara E, har varit och lämnat sina nycklar lite tidigare på dagen. Och hon sa att hon skulle lägga dem i expeditionens brevlåda. Den har givetvis ett stort fett lås på sig och en öppning på cirka 30 gånger 4 centimeter i överkant. Jag dunkar i botten på lådan och hör av skramlet att det ligger något av metall på botten. Försöker sticka in handen men inser ganska snart att det är lönlöst. Det innebär fiskedags och fram med Macgyver-generna.

Inga stålgalgar i sikte, men väl ett kollegieblock med spiralbindning. Så först snurrar jag ut ståltråden, rätar ut den så gott det går, inser att den är alldeles för tunn för att få någon styrsel på, viker den dubbel, lägger den runt ett dörrhandtag och börjar snurra den med hjälp av en whiteboard-penna som låg och skräpade. Efter fem minuter har jag en vridstyv ståltråd som jag kan forma till en krok och sticker ner den i lådan. Efter en minuts fiske känner jag hur något fastnar och när jag höjer kroken känner jag tyngden och ljudet av ett par nycklar. Lyckan är gjord!

Så jag fiskar upp dem försiktigt och sticker in handen för att de inte ska ramla tillbaka, greppar om dem och drar fram en nyckelknippa med grön nyckelring. Mitt hus har blå. Det var alltså någon annan som också hade lagt ner sina nycklar i samma jävla låda.

Full av tvivel tänker jag att jag åtminstone måste prova, så jag springer ner till huset och sätter nyckeln i låset. Det rör sig inte en millimeter åt något håll. Tillbaka till kolgruvan alltså.

Nästa nyckelknippa är inte lika lätt att få upp. Efter 10 minuter är jag fortfarande där och svär och drar febrilt längs botten på lådan för att få tag på något. Problemet är att det är svårt att kontrollera åt vilket håll kroken pekar åt eftersom det är en så smal öppning. Så jag puttar den där nyckelknippan fram och tillbaka säkert fyrtio gånger innan jag äntligen får fatt i nyckelringen och lyfter. Glädjen blir kortvarig. Eftersom kroken pekade åt fel håll glider nycklarna av när jag nästan har knippan ända uppe. Rolling stone gathers no moss. På't igen.

Efter några ytterligare fruktlösa försök får jag äntligen fatt i knipp-jäveln och kan sluta andra handen runt den. Jag ber en tyst bön och skulle förmodligen ha lackat ur ganska jävla rejält om det hade visat sig att det låg tre nyckelknippor där nere. Men som tur är för min fortsatta frihet och skolans ekonomi så är det en blå nyckelring på knippan.

Klockan är då 18.27.

Utan en tanke på att det är annandag jul kutar jag som ett skållat troll till huset, hämtar bilnycklarna och fortsätter mot bilen. Tacksam för tövädret sätter jag mig i bilen utan att behöva skava bort ett ohemult tjockt lager med frost på rutorna och gasar på in mot stan. Det är varken lagligt eller speciellt intelligent att köra 130 km/h på glashala vägar och ungefär halvvägs får jag sladd på bilen och wobblar fram och tillbaka några gånger innan den rätar upp sig.

.. bara för att mötas av ett i det närmaste heldött köpcentrum. Hade det varit Texas skulle de rullande buskarna lurat någonstans bakom reklamskyltarna vid Coop och några vilsna sandkorn skulle forma en liten luftvirvel av pur tristess. Nån stackare med bilhuven uppe och febrilt viftande armar försöker få startkablarna att sitta rätt och inte ens OnOff-skyltarna är tända.

Jag vet inte ens om Team Sportia var öppet idag. Så jag handlar på Coop och åker hem igen, bara för att fastna framför Radioteaterns uppsättning av (*pong*) Mörkrets Hjärta, av Joseph Conrad.

Så, här sitter jag nu och lyssnar på radion och önskar att jag hade varit på fyrtioårskalas på Arctura istället.