2008-09-30

En av tre myndigheter i statsförvaltningen erkänner piratkopiering

IDG rapporterar att 36 procent av de svenska myndigheterna medger att de använt piratkopierad programvara. Bara en av fem myndigheter kunde med säkerhet säga att de hade täckning för alla programvaror.

BSA kampanjar för att få in intäkter för alla använda program. Enligt artikeln:

Business Software Alliance, BSA, som företräder programföretag, drar under hösten igång en kampanj med anledning av rapporten. Över 4 000 chefer i privata företag, myndigheter, kommuner och landsting ska kontaktas.

– Om vi upptäcker någonting är vi inte främmande för att söka skadestånd. Men det är inte vårt fokus nu, säger Agne Lindberg, advokat på BSA.


Ett uppenbart sätt att gå vidare på det här är att migrera statsförvaltningen till Öppen källkodsprogramvara. Givetvis blir detta en stor inledande kostnad för staten, men de långsiktiga vinsterna är desto större.

Bara hanteringen av licenser kostar myndigheterna ganska stora pengar. Undersökningen som inletts är inte heller gratis. Med Fri programvara med Öppen källkod blir den här hanteringen onödig.

När ska vi få se ett politiskt beslut om att välja den breda oberoende vägen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2008-09-29

Svenska kommuner går över till OpenOffice?

IDG rapporterar att 10 kommuner i västsverige ser på möjligheten att gå över till OpenOffice.org, en kontorssvit som är fri programvara, dvs. program som har öppen källkod och är fria att ändra i och sprida vidare.

OpenOffice släpps om ett kort tag i version 3.0 och det är i den vevan som kommunerna överväger att byta ut Microsofts lösning mot en öppen källkods-lösning.

Alingsås kommun har redan slutfört sin utvärdering och inleder under hösten ett utrullningsprojekt, enligt vad IDG erfar.

Ett av de största utmaningarna är att de flesta låst in sig mot Microsoft Office genom diverse anpassningar av dokumentmallar och import/export-funktioner.

Ska bli intressant att följa den här utvecklingen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dagens Industri.se väljer Öppen Källkod

Dagens Media rapporterar att Dagens Industris webbplats väljer öppen källkods-systemet Drupal framför mediagiganter som Polopoly (bl a DN.se) och Escenic (bl a Aftonbladet Sydsvenskan och SvD).

Drupal har en stor användar- och utvecklarcommunity bakom sig och ett helt öppet gränssnitt för utveckling av plugins och tillägg. Eftersom DIs system är egenutvecklat vill de hitta ett sätt att slippa låsa in sig i ett fack. Martin Ahrend, vd på Di.se:

- Vi försöker alltid hitta nya sätt att arbeta med våra digitala kanaler och inte ta in en massa gammalt i processen. Med hela Drupal-communityt i ryggen får våra utvecklare också på sitt sätt nya arbetskamrater.


Enligt Martin Edenström blir denna sajt världens största Drupal-installation. Ska bli intressant att se hur den klarar uppgiften.

Värt att notera är att även Newsmill kör Drupal, även om de smyger med det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

2008-09-25

Here we go

Jag känner att det här med studieuppgifter inte är något för mig. Nu ska vi besöka två "ungdomsforum" på nätet för att se hur snacket går, vad som sägs och hur. Analys/Reflektion på det.

På ren jävelskap har jag valt flashback.info och swecan.org. Det kommer i alla fall bli en livlig debatt, för vi har några nymoralistiska frikyrkowannabes i klassen, bland annat en som definierade sig som "mer människa än kön" på första dagen, och kramar träd till vardags. Vi har redan haft några intressanta diskussioner om BDSM-sex, pedofili, nätporr och arboga-FuPet. Hon gillar inte mig. Men lite skoj måste man få ha.

I övrigt var det stenkastning med sonen, S och Carl Pedal igår kväll. Lågvattnet i sjön gjorde att alla stenar som kastades förra gången kunde kastas igen. Det var roligt och lite skrämmande att se hur stora högar av stenar som i och med lågvattnet hade frilagts. Jag räknar med att det var åtminstone 100 i två distinkta högar som kastades förra helgen han var här.

Dagens ordväxling, efter att sonen hittat en ganska stor sten i skogen, på väg hem till middagen:

"- Den här stenen ska jag ta med hem.
- Jaså, varför då då?
- För det är någon som har ritat på den.. här!
- Är det det dom har gjort? Är det inte bara någon typ av lav?
- Näe, den är blöt här, och därför älskar jag den!"


För övrigt är jag the mack-kastar master. 21 studsar. It's nice to be on top. På många sätt.

Och jag har kommit till ett beslut. Det känns ganska skönt. Förut har jag gått och väntat, funderat och känt efter. Nu har jag kommit fram till att det inte är någon idé att gå och vänta på något som kanske, troligtvis, aldrig kommer att inträffa. Livet är för kort och möjligheterna kanske inte dyker upp igen. Så nu kör jag på. Hellre ångra det jag gjort än det jag inte gjorde.

Imorgon ska jag börja på ett nytt jobb och det på ett område som jag verkligen aldrig provat förut. Precis som utbildningen jag nu går, på det hela taget. Det känns spännande och kanske inte helt bekvämt, men farhågor är till för att övervinnas och det ska bli skönt när dagen är över och jag kan analysera mina reaktioner.

Ikväll blir det inlinesåkning eller klättring och imorgon kväll badminton och bastu.

Nu ska jag flytta mina saker till ett annat rum. Jag har fått ett hörnrum, vilket innebär att jag bara behöver att lyssna till när folk har sex och/eller spelar gitarr/tuba/dragspel från ett håll.

Lucky me.

2008-09-23

Så sant, så sant



Fler godbitar: http://xkcd.com

Sista dygnet

Imorgon flyttar jag till en ny ståplats på gruppboendet. Jag har under de senaste veckorna bott på korttids-boendet där tillfälliga gäster brukar inhysas, men jag har fått ett rum där resten av mina kursare bor. Så det här är i mångt och mycket lugnet innan stormen.

Vi har levt uppe på varandra i flera veckor nu, och det börjar bli lite påfrestande att inte få ha någon tid för sig själv. Så i afton är det jag som stänger in mig och har egentid innan det bär av till det veritabla infernot i det andra huset. Jag hade hellre bott kvar här där jag oftast fått rå mig själv i eget kök, egen tvättstuga och eget tv-rum. Imorgon kväll ska jag flytta alla grejerna och bosätta mig med en hel hög andra människor.

Det blir gruppboende version 2.0 och jag är inte helt övertygad ännu om att jag kommer att gilla förändringen.

I söndags var det bad i sex timmar på storsjöbadet med sonen och S och innan dess "primitiv vecka" med lägerliv och sova i vindskydd. Smekmånaden är över och jag börjar inse att vissa av människorna jag studerar med inte är så underbara som jag först tyckte. Livet händer.

Det är intressant med gruppdynamik och grupp-psykologi.

2008-09-20

Software Freedom Day och Trusted Computing


Idag firas dagen för fri mjukvara av fler än 500 olika team i 90 länder. I Stockholm blir det information på och runt Sergels Torg från och med klockan 11.00.

Dagen till ära hittade jag en videosnutt kallad The Big Brother State, som på ett mycket bra sätt sammanfattar storebrorsstatens faror tillsammans med det förhatliga Trusted Platform Module-systemet (TPM) för så kallad Trusted Computing. TPM innebär möjligheter för generering av kryptografiska nycklar och begränsning av användningen av desamma. En funktion där detta används är Digital Rights/Restrictions Management (eller DRM), som är ett sätt för stora innehållsleverantörer att begränsa spridningen av digitalt material.

Genom TPM-systemet är det också möjligt att avgöra vilket material som är legitimt och vilket som bör kastas. Som exempel kan material från stora mjukvaru-bolag som Intel, Microsoft, Sun och Apple ses som godkänt, medan allt spritt med Creative Commons-licens eller GNU GPL-licens ses som skräp. Detta är en av de stora riskerna med TPM och DRM.

I dessa FRA-tider är det intressant att notera att man levererat dessa system i några år nu. Om ni inte läst det förut, läs om företaget Sonys deal med antivirusföretagen.

De flesta datorer sedan 2006 levereras med TPM-systemet inbyggt. Se filmen nedan eller ladda ner den.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2008-09-13

Flejerna - her aj kam

När jag var liten och vi skulle åka (då upp, nu ner) till Idre Fjäll kallade jag detta för Flejerna. Kunde tydligen inte säga "fjällen". Jag var två och ett halvt, okej?

Nu ska jag snart börja packa inför en lättare (okej, kortare) fjällvandring från idag tills imorgon. Jag och S åker själva upp till Vålådalens naturreservat för att njuta lite, bestiga någon topp och äta god mat.

Jag tänker så bra på fjället. Egentligen vid all vandring, men hela systemet kopplar av bättre, det måste vara något med utsikten, den friska luften och vetskapen om att det inte finns en enda tv med Idol på, på flera kilometers avstånd. Eller så är det skönt att släppa alla måsten och borden och bara vara. Äta när man blir hungrig, vila när man blir trött och sova när det blir mörkt. Det är enkelt och befriande.

Och det ska bli skönt att för en liten stund slippa vara på gruppboendet på internatet. Gott väder är beställt och enda risken som jag ser det är att vi ordvitsar ihjäl oss. I så fall måste ni ringa fjällräddningen åt oss där vi ligger och vrider oss i skrattparoxysmer.

På det hela taget ska det bli riktigt riktigt underbart.

Debatt har alltid varit ett skitprogram

En gång i Sveriges Televisions historia gjordes en programserie med diskussionsprogram* som gick ut på att man faktiskt skulle komma framåt i debatten, få nya perspektiv och gå därifrån som en klokare, mer upplyst människa. Detta programmet var inte Debatt.

Alltså, någonstans runt kravallerna i Göteborg under EU-mötet 2001 hade jag respekt för Janne Josefsson, jag tyckte att han ställde relevanta och konsekventa frågor för att få svar på viktiga frågor, och gjorde många män och kvinnor på höga positioner obekväma. Det var både skönt att se honom utkräva ansvar och sätta personer som förtjänade det på plats. Det var då.

Efter det känns det som att Janne Josefsson är ungefär lika type-castad som Dolph Lundgren, där han står i sin stickade tröja och avbryter alla och envar som en debattprogrammens Sverker Olofsson och sällan kommer med andra inpass än just Debatt-motsvarigheten till "Ska de vara så?!".

För att inte tala på hela debatt-upplägget, förmodligen uttänkt i samarbete med Swienert Trögholm (som han kallades i en av mina Kalle Anka-pockets från back in the days. it wasn't me) Som bara ett vegeterat kolli kan undgå att se handlar allt om att peta in så diametralt motsatta åsikter som bara går och bussa dem på varandra som i en ordbaserad tuppfäktning, med förhoppningen att de ska skrika och gapa på varandra så mycket som möjligt. Gärna någon Kött Är Mord-vegan mot snubben som käkat 23 000 BigMacs, eller Blondinbella mot arga vänsterpoeter.

Störtlöjligt, sa Baloo.

Nu har media förlorat sin möjlighet till envägskommunikation och jag tror även att Debattredaktionen helt har missat vilken respekt som snubbarna i The Pirate Bay (TPB) har bland väldigt många på internet. Det går inte att ljuga, att manipulera och föra bakom ljuset, utan att det kommer ut.

Därefter har SVT genom Janne Josefsson kommit med en lam ursäkt som avslutas med ett självrättfärdigande som man skulle tro att jag kunde vara upphovsman till, en gång i tiden.

Det går inte att be om ursäkt och sen komma med ett "men...". Det tar liksom inte då.

Och om samtliga berörda ska få komma till tals, varför har man inte bjudit in representanter från TV4, så att de får förklara varför de valde att slå på stora trumman för det här? Och varför är inte representanter från tingsrätten i Västmanland inbjudna, de som valde att släppa protokollet som det nu kan återfinnas på TPB?

Men jag kan ändå inte annat än att ge Peter Sunde en känga. Efter den senaste tidens totala hetsjakt kan jag inte förstå hur han kunde köpa argumentationen från SVT. Har han aldrig sett skitprogrammet Debatt? Det har aldrig varit meningen att något gott ska komma ut ur den studion. Det handlar om "jävligt bra teve", som Robban Aschberg skulle sagt.

Jag förstår varför Stina Lundberg Dabrowski valde att lägga ner och hoppa av.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


*) Det fanns ett program där ett antal intellektuella satt i en mintgrön (typ..) studio i bekväma fåtöljer eller rentav någon form av stoppade pallar och diskuterade ett ämne under hela programmets längd. Ingen antagonistisk skäll-tv, utan konstruktiv dialog. De presenterade dessutom en slutsats, något som Debatt aldrig någonsin gjort eller kommer att göra. Någon som minns och kan säga vad det hette?

2008-09-12

Norge - ett föregångsland för radio med fria ljudformat

I Sverige har vi länge kunnat lyssna på så kallad streamad radio över internet. I början var det uteslutande i RealPlayer-format, men har efter hand utökats med Windows Media. Båda dessa kräver en specifik programvara för att köras och kan bara med bästa vilja kallas plattformsoberoende. Formaten har också upphovsrättsliga inskränkningar och innehåller i Windows Medias fall möjligheter för Digital Rights/Restrictions Management (DRM).

I Norge har man inlett ett samarbete med Högskolen i Östfold, som förutom Windows Media-formatet erbjuder MP3, även detta ett licensierat format, och OGG Vorbis, ett fritt ljudformat utan några krav på licensavgifter från vare sig Fraunhofer IIS (för mp3) eller Microsoft Corporation (för wma).

Radion kan provas här och vid en första genomlyssning känns det som att kvaliteten och tillförlitligheten på Ogg-formatet är bättre, utan en massa tröttsam buffring som händer för mig på Sveriges Radios streaming med jämna mellanrum. Synd bara att det är på norska allting.

Undra om Sveriges Radio kan tänka sig ett liknande samarbete med exempelvis KTH?

Svenska Linuxföreningens styrelse-blogg har en liten anekdot om hur det gick till när Radio New Zealand gick samma väg, efter vissa påtryckningar från en viss Free Software Jesus - Richard M. Stallman.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2008-09-11

Det finns mindre bra tillfällen, och så finns det usla tillfällen.

Via Lifefeed.se:



"Vad i he...?!" tänker åtminstone en av bandmedlemmarna. Gissa vilken och vinn en fin t-shirt från Software Freedom Day.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2008-09-10

Ett hål i mitt hjärta

Prettotitelvarning där. Men det var vad ögonen föll på. Min dvd-hylla är samtidigt mitt skrivbord och mitt förråd. Så är det att bo trångt. Har ni inte sett Lukas Moodysons film med samma namn, kan ni gott hoppa över den. Det är ingen trevlig film.

Ibland känner jag mig så jävla maktlös. De flesta gångerna det händer har det med min son att göra. I helgen som var sa han säkert fem-sex gånger "jag vill alltid vara med dig, pappa".

Vad svarar man på det?

Att livet ibland suger och det är bara att bita ihop? Han är ju bara fyra. De levnadsvisdomarna får vänta några år till.

Lite smådrygt är det. Men jag tror och hoppas att han är lycklig där han är nu, så det går nog ingen nöd på honom.

Nu är det dags att packa inför paddlingen. Det ska bli riktigt riktigt roligt.

2008-09-08

Helg och de där jävla måndagarna

Det har sina klara fördelar att bo alldeles vid storsjöns strand. En av dem är att sonen kan cykla ner genom den vindpinade tallskogen i det gyllengula morgonljuset som strilar ner genom trädkronorna och börja sitt dagliga värv i att kasta stora stenar ("vill ni se hur mycket den här skvätter?!") i vattnet. Under helgen har han lätt avverkat mellan 150-200 stenar, i kid you not.

Söndagen blev Åreskutans, med MTB-tävling nerför halva berget i en jävla fart. Innan dess hann jag avverka en Max De Luxe, S en Max Original (5 kg/CO2 på oss båda) och sonen klämde i sig merparten av en MaxBox-burgare. Vad Carl Pedal åt minns ingen, inte ens han själv. Men vi åt på Max, så vi har enats om att det måste ha varit någon typ av hamburgare.

Efter MTB-tävlingen gick färden medelst kabinbana upp till skutans topp. Vi fascinerades av de något dödslängtande skärmflygarna som tillsynes utan större eftertanken höll tummarna och hoppades att skärmen skulle bära när de helt sonika klev över bergskanten. Men sonen ville allra helst kasta stenar. Vi blev därför tvungna att leta upp någon liten smältvattensjö bland alla klippblock och bergsskrevor där han kunde hysta i de stenar som kom i hans väg, medan vi fikade och njöt av utsikten som sträckte sig ända över till norska delen av Skanderna. Enligt uppgift kunde vi se ända till Svenstavik också, varför man nu skulle vilja det. Men storslaget var det.

Det är något med fjällen som slår an en sträng i mig. Jag tror att jag har hamnat rätt.

Väl hemma blev det korvgrillning vid grillplatsen nere vid vattnet och sonen återupptog sitt kastande av stenar, med alltmer frekventa avbrott för vårdande av pyromaniska tendenser. Det var helt enkelt oroväckande roligt att både tända tändstickor och att elda pinnar. Den som ändå vore fyra år igen.

Idag har det varit väldigt mycket måndag. Man märker det när man trots noggrann planering håller på att missa både sonens frukost åt honom, och sin egen, genom att bensinen på något märkligt sätt håller på att ta slut. Tydligen är det några små snorungar på den lokala lantbruksskolan som håller på och slangar bensin till sina A-traktorer. Dessa snorungar kommer snart att bli före detta A-traktorägare, om inte före detta snorungar. Tur att det inte var min bil det hände. Synd för snorungarna dock, eftersom bilägaren de snott av är dubbelt så bred som jag. Dubblar man mig på bredden kan till och med jag te mig imponerande.

Kvällen avrundades med en tur på inlines in till badhusparken och tillbaka. Kul är att ha någon att åka med, för även om det är andra gången för S så börjar hon bli riktigt duktig. Tre-fyra gånger till så måste nog även jag ta med mig stavarna för att hålla samma fart. På onsdag ska hela klassen iklä sig kajaker och kanadensare och paddla.

Undra om man får ta med sig barn på såna skolutflykter?

2008-09-05

Dagens tankevurpa

I mitt hus bor det en hel hög med blinda som är på någon form av helg-kurs. Alldeles nyss, efter att vi hade varit och klättrat på inomhusväggen som finns i gymnastiksalen, kom vi ut till en totalsvart kväll. På väg mot huset tänker jag:

"Undra om det är några blinda som är vakna nu. Ska se om det lyser i några fönster..."

Tanken var god, bara lite otur i utförandet.

2008-09-04

Pedagogisk paus

För alla vänner som jag inte hör av mig till.

Förra veckan var det fjällvandring på schemat för vår grupp fritidsledarstudenter. Jämtlandstriangeln, närmare bestämt Storulvån-Blåhammaren-Sylarna skulle av någon underlig anledning vandras runt och tältas på. Både lördag och söndag innan avfärd innebar shorts-väder och vi hoppades länge på goda solchanser för hela veckan. Måndagen började helt okej i strålande sol, förvisso accentuerad av en ganska stark västanvind, men på det hela taget ett schysst väder.

Klassen består av ett antal mer eller mindre fjällvana personer och de flesta hade överlastat sina ryggsäckar med alldeles för mycket mat, för många ombyten och gott om onödiga prylar. Rekordet låg på 21,6 kilo och innehades av en av de spädare tjejerna i klassen. Hon skulle också visa sig vara den mest gnälliga. En inte alltför lyckad kombination, om ni frågar mig. Dock övertrumfas det av den förälder vi mötte på Sylarnas fjällstation som ville bjuda sin niondeklass på "en gourmetmiddag" och släpade upp 36 kilo av i huvudsak burkmat på ryggen, förutom de två liter icke-koncentrerad apelsinjuice som också fanns med i packningen. Av skavsårsplåstren att döma hade han nog lärt sig något nytt den dagen.

Vi hade med oss två erfarna fjällresenärer som arbetat som vildmarksguider och lärare på en annan av folkhögskolorna här. Vi förlitade oss så mycket på dem att jag inte närmare reflekterade över att vi passerade den stig vi skulle gå utan att så mycket som stanna och fundera. De vet väl var vi ska, tänkte jag, mitt i ledet och utan karta.

Det visste de inte.

Som en sidobetraktelse: när man vandrar i grupp uppstår en väldigt intressant effekt. Dels går det ohemult jävla långsamt, dels ska det pausas tre gånger varje kvart. Förvisso gick vi uppför delar av en sluttning som kallas Getryggen vars högsta punkt är 1382 meter över havet, men att kränga av och på sig ryggsäcken hela tiden blev till slut jobbigare än själva vandringen.

Men åter till historien. Efter att ha passerat den stig vi skulle ha gått på, blev vi istället tvungna att ta till off-pist-modellen, det vill säga att plöja fram genom en inte oansenlig mängd blåbärsris, ljung och andra lågväxande snåriga jävla växter. När vi inte blev tvungna att klafsa fram genom merparten av den sunkiga myrmark som stället hade att erbjuda förstås.

På det hela taget var det en intressant resa på flera plan. Dels att höra alla svordomar när vissa en efter annan trampade över stövelskaften, dels den rakbladsvassa kontrast-solbränna som vissa tillskansade sig med hjälp av en lågt sittande bandana och slutligen den kopiösa hög med renskit som en av våra gruppmedlemmar lyckades att sätta sig i. Det var inte jag.

Vid kvällningen var vi framme ungefär vid Blåhammarens fjällstation och skulle sätta upp tälten. Det blåste då ganska styvt från det norska havet och började småregna. Det är aldrig kul att med fyra dagar kvar och milt sagt ganska sorgliga väderutsikter upptäcka att jag glömt att packa ner mina regnbyxor.

Efter att ha rest upp tälten i vindriktning och fått mitt förfrusna arsle in i tält-absiden för att laga mat, var både jag och A som delade tält med mig nöjda över att monsunregnet som då vräkte in höll upp tills vi fått upp yttertältet. Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.

Efter en något omständlig och svinkall diskprocedur i glaciärkallt vatten kunde vi äntligen krypa ner i sovsäckarna, bara för att tre timmar senare inse att vinden vänt till nordvästlig "liten storm" och slitit upp tre av våra tältpinnar. Jag, blind som en fladdermus utan glasögon, och A kravlade oss ut i våra inte alldeles sexiga underställ och började slita och dra i de snören som höll tältsidan mot vindriktningen. Det var mörkt som i en sotarröv.

Plötsligt hörde vi ett vrål från höger, det var M som var ute och försöker rädda deras helt kollapsade tält från att flyga iväg. Hennes känga fastnade dock i en av de få tältlinor som satt kvar, slet av henne den och lät henne krypa omkring på den allt annat än torra marken. Att leta upp en svart känga i horisontellt regn och totalt mörker låter sig tydligen inte göras så lätt. Under tiden låg hennes tältpolare A lugnt och sov vidare inne i tältet som under den tiden var smetat som en våtservett från helvetet över hennes och hennes sovsäck. Fan tro't.

Under denna tid hade jag och A fått erfara varför stället vi var på i dagligt tal kallas "fjäll" och inte till exempel "ängsmark". Vi hade tydligen på kvällen innan hittat ungefär just de tre ställen där man med gott resultat kunde trycka ner en tältpinne utan att skämmas. Dessa tre ställen var uppenbara undantag och totalt jävla omöjliga att hitta igen i det mörker som nu rådde.

Efter tio minuters febrilt pokande mot den förskrämda jordmån som faktiskt fanns hittade vi dock tillbaka till våra forna tältpinnars jaktmarker och lyckades få ner skiten i backen, säkrade samtliga med stora jävla stenar och gick och lade oss.

Mental note to self: Sovsäckar ska vara typade för mycket mer än den faktiska temperaturen som råder för tillfället.

Det var med andra ord skitkallt och jag frös som satan hela natten.

Resten av veckan var fyllt av liknande pedagogiskt väder och följande natt beslöt vi att sova på Sylarnas fjällstation, bada bastu och sova sked. Det blev inte mycket med det senare, men tanken var mycket god. Istället blev det kortspel, jobbigt god mat, sång och gitarrspel. Inte så mycket gitarrspel för mig då, eftersom jag tar ungefär två minuter på mig mellan varje ackordsbyte. Men åtminstone sång. Det kan jag.

Dagen efter var vi i ett litet gäng på väg mot Sylarnas topp, men på grund av viss tidsbrist valde vi att vända om och bege oss mot sylstationen igen. Det var bara två som fick utmattningsproblem med sina knän. Nytt rekord tydligen.

Tredje natten vaknade tre av tälten av att allt, precis i Platons anda, flöt runt omkring dem. Vi som skadeglatt hörde de förbannande ropen tidigt på morgonen gonade ner oss i sovsäckarna och sov vidare. Då mitt och A:s tält packat ihop och tackat för sig sov jag med M och A. Att kalla Hillebergs tremanstält för tremanstält är ett stort skämt. Förvisso är det trevligt att ligga sked mellan två tjejer, men vände en av oss på sig så måste alla göra det. Det är som att kalla en enochsextiosäng för tremanssäng. Det låter sig inte göras i en handvändning.

Efter detta var det mental frigång och kompasskurs mot Storulvån och en del gruppers vägval över fjället lämnade en del i övrigt att önska. Jag är glad att det inte var jag som gick ner mig till båda knäna. Men väljer man att korsa på kartan tydligt utmärkt myrmark så får man skylla sig själv. Det behöver knappt nämnas att vi kom först ner.

Efter hemkomst har tid lagts på pedagogiska studier, en hel del film, klättring, badminton, volleyboll, bastubad, inlinesåkning och musik. I nästa vecka ska vi gå in i studion och börja repa ihop en liten repertoar. I helgen kommer William och då ska det klättras, grillas och förmodligen kastas en och annan sten. I ungefär 2 timmar per gång. Det är så det brukar bli.

Internatboende is the shit. Jag borde gjort det redan i mars, som jag hade planerat. Men man lär sig något nytt varje dag.

2008-09-03

GNU, en pigg 25-åring

Via Opassande hittar jag en passande videosnutt, för om några veckor går den årliga internationella dagen för Fri programvara av stapeln, den 20 september.

Risken finns ju att hela spektaklet kommer att dränkas i FRA-protester, men sånt vet man ju aldrig på förhand, dessutom har Software Freedom Day firats sedan åtminstone 2005 och redan då bestämde man att det skulle anordnas den tredje lördagen i september. I Sverige blir det evenemang på lite olika ställen runt om i landet.

Tanken är att fira Fri programvara och Öppen källkod och informera om vad det är och vad det innebär för samhälle, privatpersoner och företag. Då kan det ju inte bli mer passande än att låta författaren Stephen Fry berätta om den rörelse som startade hela Fri programvara-rörelsen, nämligen GNU.



GNU är en rekursiv akronym (de står som spön i backen på det området) som står för GNU's Not Unix, och projektet syftade till att skapa en fri implementation av det stora datorsystemet på den tiden, nämligen Unix. Unix var ett stordatorsystem som kördes via terminaler, mest inom stora företag och universitet. Då datavetenskapen var sprungen ur den övriga forskarvärlden var man van vid att kunna dela med sig av och publicera forskningsresultat fritt för alla att ta del av.

Att då ha programkod som var upphovsrättsskyddad och saknade insyn kändes främmande för Richard M. Stallman, som grundade GNU-projektet. GNU har funnits i mer eller mindre komplett form sedan 1984-85 och har ständigt byggts på. Det enda som saknades var en operativsystemskärna.

Det är här Linus Torvalds kommer in i bilden. Han skapade 1991 den första versionen av Linux-kärnan, och släppte den under GNU General Public License (GPL), en licens som Richard M. Stallman är upphovsman till. Linux-kärnan kompletterade GNU-systemet och skapade ett operativsystem med tillämpningsprogram som alltså består av kärnan Linux och tillämpningsprogrammen i GNU-projektet.

Detta system går under namnet Linux idag, och hade det inte varit för Richard M. Stallman och GNU-projektet, skulle hundratusentals nördar runt om i världen haft lite mindre att göra hemma på sina kammare. Det kanske till och med skulle ha haft lite bättre kondition och mindre vinterblek hud.

I år fyller projektet 25 år och det är fortfarande väldigt vitalt och på frammarsch.

Grattis!

(För övrigt är Google Chromes användarlicens lite tvivelaktig.)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

2008-09-02

EU, bloggar och källkritik

Henrik Alexandersson meddelar att den slutgiltiga utskottstexten från den sovjetutbildade Marianne Mikkos bloggregistreringsförslag numera är ute i det fria. Det måste ha varit den dyslektiska avdelningen som haft hand om författandet eftersom det dröjt ända sedan 10 juli med publiceringen.

Det gäller ju att få det helt rätt, menar jag.

Förslaget kommer i slutändan innebära registrering och åsiktspositionering av bloggar, något som gör det svårt eller rent av omöjligt att blogga anonymt. Helt i linje med trafikdatalagring, hetsjakt på pirater med ACTA, FRA-övervakning och internationella underrättelseöverenskommelser alltså.

Det finns hopp för ett panopticon till slut. Jag undrar om det finns något sätt att påskynda det hela, så att absurditeten framgår snabbare. Tydligen verkar det vara enda sättet att få folk att få upp ögonen.

Alltså, det är "snällt" av EU att värna de få stackare som tydligen inte kan skilja riktig information från påhittad, men att lära ut grundregeln borde vara ett bättre sätt, nämligen "allt som står på internet är inte sant". Den som inte har fattat att man bör dubbelkolla allt som man läser på privata tyckares bloggar och hemsidor mot trovärdiga källor borde få en stor fet dumstrut på huvet och tvingas ställa sig i skamvrån med röven i vädret för kollektivt smisk.

Det här är så långt ifrån upplysningstänkande som man kan komma. Det är ju så att man blir mörkrädd. (no pun intended)

Andra bloggar om , , , , ,