All work and no play makes Jack a dull boy

Jag börjar förstå hur Jack Torrance i The Shining kände sig. Jag är alldeles själv på gruppboendet (a.k.a. internatet) hela dagarna i ända. Jag får förvisso en hel del gjort, men det är efter fem dagars total avsaknad av någon meningsfull mänsklig kontakt ganska ensamt.

Vi apdjur är inte skapta för ensamhet och isolering utan levande i grupper av mellan fem och trettiofem stycken (har jag för mig att det har sagts). Här är det ganska långt ifrån den standarden just nu. :)

Efter några dagar med inget förutom snö och arbete att titta på börjar det kännas segt att uppamma någon arbetsglädje. Ännu tråkigare är när de halvhjärtade försök till kontakt jag gör ignoreras eller glöms bort. Det gör känslan av isolering större och gör mig knappast på bra humör. Hela grejen med kontakt via telefon, internet och sms känns även den uppblåst och uppförstorad bortom all proportion, eftersom det är den enda mänskliga kontaktyta jag har. Jag förstår förstås att de flesta har nog med sig själva och har fullt upp inför nyåret och allt som hör till, men just i den här situationen är det så lätt att fokusera på det negativa och blåsa upp det till ett större problem än vad det faktiskt är.

Mitt nyårslöfte (jag hatar dem egentligen) är därför att jag ska hålla bättre kontakt med mina vänner. Får se hur länge det håller. :)