Att förlora en del av sin barndom

Just nu går tankarna till en vän som förlorat en del av sin självklara tillvaro. Det måste kännas konstigt att sånt som alltid har funnits där inte längre är kvar. Det är inte som att någon dör och försvinner, utan mer en underlig tomhet över att det som en gång var aldrig kommer tillbaka.

Även fast alla människor är på samma ställe som de alltid varit. Som att en glasvägg skiljer åt de delar som aldrig kommer åter.

Och jag har alldeles för mycket koffein i kroppen för att kunna varva ner och koppla av. Trots att klockan börjar närma sig tre är jag inte tillnärmelsevis så trött som jag var bara för några dagar sedan, redan klockan tio på kvällen.