2008-04-28

Underlig Ubuntu-recension i GöteborgsPosten

Jag vet att Ubuntu ännu är långt ifrån var mans/kvinnas skrivbord. För det första, för att över huvud taget känna till Linux anno 2008 måste man vara datorintresserad. Väldigt lite av informationen kring Ubuntu och Linux når utanför IT-sfären.

Och för det andra, när den gör det så är det i katastrofala recensioner som den i GP.

Flera gånger återkommer recensenten Eva Wieselgren till hur jobbigt det är att skriva in sitt lösenord för att göra administrativa uppgifter, för att logga in och för att ställa klockan. Att detta är ett led i säkerhetstänkandet i denna sårbara uppkopplade värld är ingen bevekande faktor, eller över huvud taget något som tas i beaktande. Jag har samma problem med mitt bankomatkort. Varje gång jag ska ta ut pengar måste jag skriva in en liten fjantig fyrsiffrig kod. Helt onödigt på det hela taget. Vidare är det någon elaking som kommit åt hennes tangentbord:

Sen vill jag surfa. Det går inte att skriva in adressen, för det blir små hakar i stället för kolon. Jag lyckas lista ut hur man ändrar till svensk tangentborslayout. Hallå igen! Jag har laddat ner en svensk version. Hur svårt kan det vara att fatta att jag förmodligen använder ett svenskt tangentbord?


Vid installation av Ubuntu på hårddisken får man i ett av sju (!) steg välja vilket land man för närvarande sitter i. Ytterligare ett ställer in vilken tangentbordslayout man har. Komplicerat? Jag känner mig lite tveksam. Kan man läsa innantill borde det inte vara något problem. Kanske har recensent Wieselgren kört Ubuntus LiveCD och inte kört dessa få steg, jag vet inte.

Hon nämner också svårigheten att installera Google Earth och om detta kan jag hålla med, men att hon väljer att gå in på nätverksinställningar istället för att klicka på rätt nätverk i den lilla ikonen längst uppe till höger som visar tillgängliga trådlösa nätverk, det tyder på okunskap och är inte i sig Ubuntus fel. Möjligtvis ligger problemet på ett pedagogiskt plan.

Avslutningsvis sågas Ubuntu jäms med fotknölarna:

Du vill att allt ska göras på ditt sätt, så som du har bestämt. Du försöker inte ens förstå hur jag tänker, du går mig inte till mötes. Du vill inte låta mig ha några egna program. Du kontrollerar allt jag gör och du litar inte på mig. Du frågar hela tiden vad jag heter fast vi varit ihop i två dagar nu. Du vill att jag ska lära mig allt om dig, men ärligt talat så har jag ingen lust att hänga mer på dina nördiga forum för att få käcka tips om hur man lirkar med dig.


Jag vet inte riktigt vad recensent Wieselgren efterfrågar. Förmodligen är det något som är så likt som möjligt något hon sett förut. Som en människa som aldrig ägt en Mac, och knappt använt en heller ser jag inte fördelarna med den. Den där hoppande ikonraden längst ner, vad ska man med den till. Hur fungerar den, egentligen? Jag har bara en vag aning. Jag vet bara att den saknade terminal-ikonen och att det tog ett jävla tag för mig att leta upp något som liknade det terminalfönster jag var van vid.

Men behöver man använda terminalen på Mac OS X, undrar ni? Förmodligen inte, men det är ett av de ställen jag hittar bäst i. Och då jag skulle redigera /etc/hosts-filen på datorn i fråga kändes det som att det gick snabbast. Men ack vilken fel väg jag förmodligen valde. Sådan är den, vanans makt.

Ur säkerhetssynpunkt hade det varit katastrof om lösenordsfunktionerna trätt ur kraft efter att datorn varit installerad/igång i två dagar. Under en helg skulle ju vem som helst kunna göra vad som helst i så fall, utan ordentlig autenticering.

Ubuntu är ett outforskat område för de flesta. Det är inget man bekantar sig med på jobbet, i skolan eller i kursverksamhet. All information som finns om det hämtas från nätet. Den kan skatta sig lycklig som har en Linux-nörd i bekantskapskretsen den dag han eller hon ska prova Linux. De flesta har inte det, då användarbasen är liten relativt Windows. När jag själv provade Mac OS X för första gången fick jag prov på att om man aldrig kört systemet så söker man sig till det system man kan och de sätt som fungerar i det systemet.

Mac OS X och Windows Vista må ansluta automatiskt till det mest lämpliga trådlösa nätverket i omgivningen, det vet jag inte så mycket om. Hanteringen skulle också kunna skötas smidigare i Ubuntu, kanske med en pop-up-ruta som listar alla tillgängliga trådlösa nätverk vid första uppstarten.

Jag hävdar inte att Ubuntu Linux är det mest användarvänliga operativsystemet på marknaden. Men kanske skall man inte låta en till synes oinitierad "datoranvändare" recensera något som de aldrig använt eller känner till något om. Jag behöver inte se längre än till mina egna tänkta recensioner av Mac OS X eller Windows Vista.

Tänk vad löjligt att behöva installera program med licensnycklar och oändliga "Nästa"-serier av dialogrutor. Att behöva köra antivirus med värdefulla prestandaförluster. Att inte ha ett centralt programförråd som uppdaterar hela systemet på en gång. Eller de där indelningarna av program i Mac OS X, ett råttbo som helt saknar överskådlighet.

Nä, jag efterlyser en recension av någon som inser att ett helt nytt användargränssnitt kräver en viss nivå av nyinlärning. Om allt hade fungerat som i de system som redan finns hos gemene man, vad hade då kunnat förbättra användarupplevelsen och drivit IT-världen framåt?

Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,

2008-04-23

Imorgon är det dags för Ubuntu 8.04

Imorgon torsdag är det premiär för Ubuntu 8.04. IDG skapar hype tidigt den här gången. Kodnamnet Hardy Heron vittnar om att det är en härdad (alltså säkerhetsinriktad) produkt som imorgon släpps fri.

Funktionerna skiljer på ytan inte så värst mycket från föregående 7.10, men det finns många förbättringar. OpenOffice 2.4 finns med, Firefox 3, PolicyKit, nya ljudsystemet PulseAudio som en gång för alla tycks rensa upp i ljudträsket och det finns nytt brännarprogram och ny bittorrentklient. Active Directory-integrationen är något som har jobbats mycket med och de som testat säger att det imponerar stort. Virtualisering är en annan del som integrerats i den Linux-kärna som följer med 8.04.

Samt inte minst möjligheten att installera Ubuntu direkt i Windows på två sätt, antingen via Wubi eller umenu.

Den obligatoriska visuella feature-touren som måste finnas med i varje respektabelt blogginlägg om Ubuntu:



Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,

2008-04-22

Hur man installerar Ubuntu 8.04 från Windows

Om två dagar släpps Ubuntu 8.04 kodnamn Hardy Heron till allmän beskådan. Betaversioner och Release Candidates har cirkulerat ett tag, men på torsdag kommer den skarpa versionen.

Den allra allra största nyheten är (enligt mig) möjligheten att installera Ubuntu utan att behöva bry sig om hur man partitionerar (delar upp) hårddisken i en Windows-del och en Ubuntu-del, och att kunna göra detta inifrån Windows. Installationsprogrammet skapar dessutom en uppstartsmeny där man kan välja att köra antingen Windows eller Ubuntu. Ubuntu kan också tas bort precis som ett Windows-program. Ingen omformattering av hårddisk och annat mök alltså.

Nyckeln till detta heter WUBI och är en Windows UBuntu Installer. Denna installerar Ubuntu i en katalog på Windowshårddisken och sköter allt nödvändigt meck runtomkring. Det som krävs är minst 4 Gigabyte ledigt hårddiskutrymme. Rekommenderat är att göra det större, ifall du vill installera andra program och ladda ner filer av storlek.


En bild på Wubi-installer körd i Wine i Ubuntu. Lite fulare än i XP och Vista, men jag har inget Windows installerat på min dator, bara Wine, så man tager vad man haver.

Wubi är en liten fil att ladda ner, men när installationsprocessen kommer igång laddar den i sin tur ner ungefär 650 Megabyte från internet, vilket är precis samma byte-antal som en Ubuntu-CD. Detta är inte så konstigt, då den installerar just ifrån en CD-avbild av en Ubuntu-CD.

Där det står "nglighetsfunkti" kan man välja olika tillgänglighetsfunktioner, se bild nedan. Då denna skärmbild är från en beta hoppas jag att problemet med knapptexten har löst sig nu.



Installationsförfarandet är ganska rättframt för en van Windows-användare. Ungefär "Nästa", "Nästa", "Nästa", "Slutför" i vanlig ordning.



Efter fullbordad installation behöver man i sant Microsoft-manér starta om datorn. Vid uppstart finns då en startmeny där Windows och Ubuntu återfinns som alternativ.

Ubuntu installerat på detta sätt innehåller allt som finns i ett "vanligt" Ubuntu, komplett med 3D-effekter och allt.


Ubuntu kör här Firefox, OpenOffice.org och bildprogrammet GIMP

Skillnaden mellan att göra en sådan här installation mot att göra en "ren" installation på egen del av hårddisken är att man enkelt kan ta bort Ubuntu om man inte vill ha det. Man slipper även omaket att dela upp hårddisken och strida med backup av data. Det är dock en god grundregel att göra backup ändå.

Osvenska Vista-skärmbilder kan ses på Wubi Screenshots och Wubi-installationsprogrammet kan hämtas hem från Wubis hemsida genom att klicka på Download.

Wubi är ett enkelt sätt att prova på Ubuntu och jag tror att detta kommer att drastiskt förändra antalet människor som känner till och använder Linux-operativet till vardags.

Andra bloggar om , , , , , , , , , ,

Hur man installerar Freenet 0.7 RC1 på Ubuntu Linux och Mac OSX

Som jag har skrivit om tidigare, är Freenet ett distribuerat peer-to-peer-nätverk som funkar som ett Darknet. Detta innebär att du ansluter till datorer/personer du litar på, vilket säkerställer att din trafik bara kan uppfattas av sådana människor du känner. Trafiken är dessutom krypterad och skickas aldrig över nätverket längre än "nästa" dator, då nya trafikbeslut tas. Det är i princip omöjligt att spåra trafiken som kommer från en dator längre än till just den datorn. Vad som existerar bakom den kommer aldrig att bli känt.

Jag har skrivit om det tidigare och om ni vill läsa så finns det gott om information här:



Nu ska jag beskriva hur man installerar Freenet på Ubuntu. Det första man bör göra är att se till att man har Java installerat. Referensimplementationen av Freenet är skriven i programmeringsspråket Java, och det finns ännu inga andra varianter av Freenet. Detta för att utvecklarna av Freenet är konservativa människor som tror att Freenet kommer att få fler utvecklare genom att bibehålla IRC-kanalen som huvudsaklig informationsinhämtning och mailinglistor för utvecklingsärenden.

De har tydligen aldrig hört talas om det där som andra känner som Web 2.0, med RSS-feeds, forum, dynamiska webbplatser, bloggar och annat. Speciellt en träbock av sällan skådat slag är värd att lyftas fram, en fransman som är känd vid alias nextgen$. Mer omedgörlig människa har jag inte träffat på sedan jag IRC-chattade med Linux-distributionen Slackwares main man, Patrick Volkerding.

Java kan installeras genom att gå in i Programmenyn -> Lägg till/Ta bort...



Där söker man efter "java" och klickar i Sun Java 6 Runtime samt Sun Java 6.0 Plugin och klickar på Verkställ. Man får då förfrågan om att ange sitt lösenord för administrativa uppgifter, skriver i sitt lösenord och klickar på OK.

När detta är gjort bör du starta om Firefox eller vilken webläsare du använder för att ändringarna ska träda i kraft. Sen är det dags att installera själva Freenet.

Detta görs genom att gå till Freenets download-sida och klicka på MacOSX instructions (lite ologiskt, jag vet). Sen klickar man på Install Freenet 0.7 och får upp detta fönster:



Varvid man klickar OK. Freenets installationsprogram hämtas då ner till hårddisken och körs. Man får sedan upp detta fönster:



där man klickar på Kör. Installationsprogrammet startar och en till synes ändlös räcka Nästa-rutor uppenbarar sig. Välj installationskatalog till någonstans där du har gott om utrymme. Freenet i sig tar inte upp så mycket plats, men datalagringen kräver desto mer. Efter att installationen är slutförd startar den webbläsare som är standard, och en websida visas. Här kan du välja att köra en Wizard, vilket rekommenderas. Första steget i denna wizard är att välja uppkopplingsläge:



Här kan man välja antingen Yes eller No, beroende på om man har vänner som kör Freenet eller ej. Har du inga vänner som kör Freenet, kan du koppla upp dig genom den nya OpenNet-funktionaliteten, som innebär att du kopplar upp dig mot sådana datorer/personer du inte känner. Detta är givetvis långt ifrån säkert mot insyn, men innebär att man kommer igång med Freenet direkt. Efter att ens vänner också kommit igång med Freenet direkt, kan man koppla bort OpenNet-funktionaliteten och köra ett Friend-to-friend Darknet.

Nästa steg är att välja ett namn på datorn/noden man kör. Detta bör, för maximal anonymitet, givetvis inte vara ditt riktiga namn, eller något som kan spåras till dig. Vidare får man välja vilket bandbredd man har, och vilken storlek på datalagringen man vill undvara. Ursprungsinställningen är 1 Gigabyte för datalagringen, men rekommenderad storlek är att sätta den till 10 Gigabyte eller mer, för att Freenet-upplevelsen ska bli bra. Diskutrymme är billigt nu för tiden som tur är. Detta kan även ändras i efterhand, om det skulle krävas.

Freenet är en helt webb-baserad applikation. Den kör en process i bakgrunden och själva Freenet drivs genom en lokal proxy. Webb-gränssnittet kan man komma åt genom att gå till http://127.0.0.1:8888/. Det ser ut som följer när du precis startat Freenet:



Här finns ett antal bokmärken på så kallade Freesites, alltså Freenet-websites. Dessa finns för att man på ett enkelt sätt ska kunna komma igång med Freenet. Men i detta inledningsskede är alltså Freenet långt ifrån säkert från insyn, då man kopplar upp sig mot totala främlingar.

Freenet är långsamt. Det är extra långsamt i början, då Freenet bygger upp sina strukturer i din nystartade Freenet-nod. Det tar ett tag, kanske två till tre dagar, innan Freenet har fått upp farten, så häng i ett tag innan du ger upp.

Hur Freenet fungerar i övrigt kan du läsa mer om på Freenets dokumentationssidor.

Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,

2008-04-21

En röst om oegentligheterna innan Norges JA till dokumentformatet OOXML

För er som inte läser Slashdot och inte har hört om debaklet som föregick omröstningarna gällande Microsofts dokumentformat Office Open XML finns det en hel del åsikter och fakta att läsa igenom.

Efter ungefär 3500 kommentarer om förändringar/förbättringar i standarden i International Standards Organisation (ISO) Fast track-process lyckades Microsoft ändå lobba igenom denna vingbrutna fågel genom standardprocessen.

På flera håll runtomkring klotet har det rapporterats oegentligheter, regler har åsidosatts i Finland och påtryckningar har satts in i Sverige, korruptionsindex har korrelerat med JA-röster i den internationella processen och så vidare.

Nu berättar ordföranden i Standard Norge om hur en 80-procentigt kritisk inställning till OOXML inom standardorganet trots alla invändningar slutade i en JA-röst.

Här har tydligen en tjänsteman, utan teknisk kunskap på egen hand, röstat ja till en standard som hade över 3500 reservationer och invändningar. I en process som verkar allt annat än tillförlitlig då den baseras på 100-procentig konsensus.

Det borde finnas något sätt att upphäva sådana här uppenbart genomtvingade beslut, men ISOs regler är inte satta för att stoppa ett enskilt företags skumraskspel och de står därför handfallna och till synes nöjda över utvecklingen.

Det verkar dock som att enskilda länder agerat och uttalat sig, senast Belgien och Nederländerna, om att inte använda OOXML i detta skede. Även Tysklands utrikesdepartement har uttalat sig om att vägra använda OOXML om det inte finns en öppen källkods-lösning utan patent- och upphovsrättsrestriktioner. Sverige har också de allvarliga betänkligheter med att använda OOXML.

Saken är den att det OOXML-format som standardiserats inte är det som Microsofts Office 2007 sparar i per automatik. Det är ett annat, avskalat format som avses. Det OOXML-format som nu standardiserats är ett import/export-format. Det saknar referensimplementation i sin helhet och har patentlösningar som tillhör Microsoft.

Förhoppningsvis är inte sista ordet sagt om denna standardiseringsprocess.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2008-04-18

Varför Ubuntu är den bästa Linux-varianten

Som en del av er kanske vet, finns det över 350 olika varianter av Linux att välja mellan. En del är entusiastversioner som Gentoo, Slackware, LinuxFromScratch och andra mer eller mindre puristiska varianter där huvudtanken bakom är att lära sig så mycket som möjligt om det inre systemet.

Detta verkar för en utomstående vara till och med viktigare än att ha en fullt fungerande administrationsmässigt enkel Linux-desktop. Jag har pysslat lite med några av dessa, eftersom jag var nyfiken på hur systemet var uppbyggt, vad som gjorde att det fungerade och så vidare. På samma sätt hade jag förut full koll på olika minnestyper, vilka moderkorts-chipset det finns och annan hårdvaruinformation som jag oftast struntar i nu, så länge jag inte ska köpa en ny dator eller delar till den jag har.

Ubuntu är en bra avvägning mellan användarvänlighet och upptäckarlusta. Man behöver inte grotta ner sig i systemet om man inte vill. Men det finns heller inga restriktioner om man väljer att göra så.

Det som är Ubuntus styrka är inte att det är den absolut bästa Linux-distributionen som finns och att den är oöverträffad på alla områden. Det finns distributioner som är bättre på olika delar som finns i ett modernt Linux-system. Pardus Linux är ett exempel på en uppstickare som utvecklas inom den turkiska staten. Den har ännu inte en komplett svensk översättning, men rent systemmässigt är det många som är väldigt imponerade. Den anses vara vida bättre än något annat på marknaden. Den saknar dock något som Ubuntu har gott om.

Det som är Ubuntus styrka är att det finns en stor, aktiv gemenskap kring Ubuntu. Varhelst du letar på nätet kan du alltid hitta besked om problem som du stöter på, eller frågor som du vill ha svar på. Att hitta svaren kan ibland vara svårt, så därför är det ännu en styrka att det finns ett stort aktivt forum på svenska där nybörjare kan ställa frågor.

Om du känner dig helt ny och inte vet riktigt var du ska ta vägen finns det en fadderverksamhet där du får en fadder som kan lotsa dig igenom alla problem du kan tänkas stöta på.

Det finns också en mycket lovordad bok, som heter Upptäck Ubuntu Linux! Denna finns både i online-version att använda när du sitter vid datorn och som pappersupplaga att ta med sig ner i sängen eller in på toaletten för lite mer privat läsning.

När Ubuntu kommer i ny version den 24 april, alltså nästa torsdag, är det mycket som kommer att förbättras från den nuvarande versionen. Den kommer att bli ännu mer stabil, ännu mera säker och ha många nya versioner av de program som ingår. Den kommer dessutom att gå att installera direkt ifrån Windows, utan en massa cd-bränning och annat jox. Det kommer alltid att finnas små Linux-distributioner som har nyare program, häftigare funktioner och enklare administration på ett eller flera områden. Men det är ingen annan distribution som har sådana möjligheter att söka hjälp och att utveckla dina Linux-kunskaper som Ubuntu. Detta är givetvis alldeles extra välkommet då du är nytillkommen.

Jag vågar påstå att det är unikt i Sverige. Och det är det som gör Ubuntu till den bästa Linux-distributionen.

Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,

2008-04-16

De 25 bästa Linux-spelen

Via Tommy K. Johansson hittar jag en lista på de 25 bästa Linux-spelen. Det är inte en lista på de 25 bästa open source-spelen, utan på såna som faktiskt kan köras på Linux utan Wine, dvs. windows kompatibilitetslager. Listan inkluderar flera riktigt coola lir, alltifrån First Person Shooters (FPS) via Massively-Multiplayer Online Roleplaying Game (MMPORG), strategispel, plattformsspel och annat smått och gott.

De flesta går att installera genom "Lägg till/ta bort program" i Ubuntus Programmeny, eller genom flera andra distributioners pakethanteringssystem.

Föga förvånande hamnar Battle for Wesnoth (som Mattias på Andra Sidan har gjort musik till) högst upp på listan och Nexuiz är en värdig tvåa. Att sedan Americas Army kommer på tredje plats före Enemy Territory: Quake Wars på fjärde plats förstår jag inte.

Än så länge är inte World of Warcraft med på listan, eftersom detta kräver kompatibilitetslagret Wine för att köra under Linux då det saknas en riktig Linux-klient för det. Dock är det många som spelar WoW helt obehindrat under exempelvis Ubuntu. Det är dock tyvärr inte helt enkelt att sätta upp en fungerande WoW-miljö i Linux, men då finns räddningen i form av Crossover Games, som IDG rapporterar om. Denna är inte gratis men finns i en 20-dagars demoversion.

Crossover Games stöder officiellt spelen:


  • World of Warcraft

  • EVE Online

  • Guild Wars

  • Prey

  • Half life 2

  • Team Fortress 2

  • Counterstrike

  • Counterstrike: Source

  • Civilisation IV

  • Peggle Extreme

  • Call of Duty 2

  • Max Payne 2

  • Grand Theft Auto 2

  • med flera


Dessutom håller Wine på att få mycket nytt under huven som gör att det kommer att kunna köra allt fler spel ju längre tiden går. Det ser på det hela taget väldigt lovande ut på spelfronten för Linux vidkommande.

Läs andra intressanta inlägg om , , , , , , , ,

Mycken okunskap om Linux även bland IT-nördar

IDG kan man läsa en artikel om att Asus även kommer att leverera Eee PC med Windows XP. Frågan är varför man vill ha XP på en sån maskin. Dels kommer XP-installationen inte med någon som helst programvara utöver operativsystemets grundkonfiguration. Det innebär Wordpad för ordbehandling, Paint för bildbehandling och Kalkylatorn som kalkylprogram. Eee PCn med Linux kommer med över 40 tillämpningsprogram, däribland en komplett kontorssvit vid namn OpenOffice.org. Att köpa Eee PC med Windows XP är således ett nerköp om man ser till rena tillämpningar.

Det enda man får är Windows-utseendet fullt ut, vilket tydligen är en god nog anledning till att behöva installera windowsprogram via en icke-existerande CD-ROM-enhet. Eee PCn har i sin enklaste modell bara 4 Gigabyte lagringsutrymme och en XP-installation tar ca 2 Gigabyte i anspråk. Med fler tillämpningsprogram krymper det kvarvarande utrymmet ytterligare.

Det som får mig att dra på munnen främst är dock den utbredda okunskap om hur Linux fungerar som finns överallt, tydligen även inom IT-svängen. Om vi ska vara helt ärliga så är de som hänger på IDG's kommentarsforum ofta sådana människor som tar datorer ganska allvarligt. Om de inte har det som en besatthet så har de åtminstone datorer som en av deras största hobbies. Det är då obetalbart och ganska pinsamt att läsa kommentarer som den av Daniel_N:

Ptja, själv övervägde jag att gå över till Linux men insåg att jag skulle behöva kompilera egen kod och pussla ihop mjukvara själv enbart för att få en vettig fungerande MKV-filmspelare (mplayer).

Eller som det står på mplayer-sidan:
"For a complete MPlayer installation you will need sources, a set of binary codecs, and a skin if you want a graphical user interface." och "The recommended way to install MPlayer is to compile from source. "

Med andra ord: Den brokiga floran av färdigkompilerade spelare rekommenderas inte. Läser man igenom instruktionerna i Readme-filen möts man av krav på en massa kryptiskt shell-knackande. Säkert enkelt för den invigde, men exkluderande för alla andra.
Krångel som detta är vad som håller Linux tillbaka bland "vanliga" användare som knappt vet vad kompilering är, än mindre vill syssla med det för att se en film.


Jag såg nyss på en MKV-fil i min VLC Mediaplayer under Ubuntu Linux. Den var i HD-format 720p och flöt på alldeles utmärkt. Jag har inte behövt kompilera den och jag har definitivt inte behövt läsa någon readme-fil för att få igång den.

Jag antar, med de premisser som ges i citatet ovan, att Daniel_N är så van vid att man, för att få installera program, måste leta som en tok på internet genom att googla på "movie player for linux", hitta en trovärdig sida som inte prackar på användaren en 30-dagars utvärderingskopia med "betala inom 30 dagar"-rutor som poppar upp med jämna mellanrum, registrera sig på sidan, klicka på en download-länk, vänta tills filen har laddats ner, klicka på den självextraherande exekverbara filen och klicka på nästa, nästa, i agree, nästa, nästa, skriva om sökvägen, nästa, klicka ur "se readme-fil efter installation" och "registrera denna produkt hos ...", slutför, och sedan rensa ur startmenyn på onödiga ikoner, starta igång programmet och se på film.

Det verkar som att han tror att man med Linux måste göra samma sak. Problemet med att köra det tillvägagångssättet är att man oupphörligen kommer till webbplatsen som utvecklarna av programmet har satt upp. Där kan man mycket riktigt ladda ner källkoden och kompilera själv.

Saken är den att det är långt ifrån nödvändigt att göra det då alla Linux-varianter värda namnet har en pakethanterare som sköter installation av program för en. Istället för att ladda ner källkod och biblioteksfiler som krävs för att köra programmet, kompilera, installera och hålla på, behöver man bara använda sig av sin pakethanterare, söka i programbiblioteket, klicka i "installera"-rutan och klicka på "Verkställ".

Jag vågar påstå att detta är mycket enklare än Windows-sättet. Problemet är bara att alla är så vana vid hur man gör det i Windows att de försöker göra på samma sätt för Linux.

Här finns tydligen en stor utbildningsinsats att göra för att få människor att gå ifrån det ytterligt tröttsamma sättet som Windows hanterar programinstallationer på, till det smidiga systemet med en pakethanterare.

Det får helt enkelt bli en av de stora frågorna att upplysa om inför Software Freedom Day den 20 september.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

2008-04-03

Piratpartiets politik motverkar spridningen av fri programvara

I dagens fildelningsbegivelse i riksdagen företräddes endast mediagrenen av de som oftast säger sig förlora på den "illegala" fildelningen.

Det är ett jäkla tjat om pirater hit och piratkopiering dit. Programvarubranschen har ett antal intresseorganisationer som bevakar deras intressen, varav Business Software Alliance kanske är den mest kända.

Syftet med dessa organisationer är, precis som för mediakartellerna, att sätta åt konsumenter och företag som använder olagliga kopior av medlemsföretagens program. De senaste årens fildelningsdebatt har haft företag från mjukvarubranschen i frontledet, även om den totalt dominerats av multinationella mediakonglomerat. Det mjukvaruföretagen insett är att piratkopieringen gynnar dem på många sätt. Till och med Microsoft har erkänt att det gagnat dem mer än skadat. På grund av slapp kontroll har Windowsplattformen med piratkopieringens mycket goda hjälp befäst det de facto-monopol som Microsoft idag har på datormarknaden.

Att Microsofts Office-svit kostar flera tusen är det få slutanvändare som vet, eller åtminstone bryr sig om. Man har lånat en skiva från grannen, av Benke på Ekonomi-avdelningen eller av sin support-kusin som har alla de senaste programmen tillsammans med de senaste knäckta licensnycklarna. Likadant är det med Adobe Photoshop, Autodesk 3DStudio och de flesta andra branschstandarder. Principen verkar vara att göra det lite komplicerat, men långt ifrån omöjligt att piratkopiera, för att få så stor spridning som möjligt.

Företagen vet att det slutanvändaren använder hemma, kommer denne också att vilja använda på sitt företag, och det är där de stora pengarna trillar in för mjukvaruföretagen.

När Piratpartiet säger att

Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras. Lagstiftningen skall ändras så att det görs helt klart att den endast reglerar användning och kopiering av verk i kommersiella sammanhang, vilket ju också var det ursprungliga syftet med konceptet "exklusiv distributionsrätt". Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv.(min emfas)


är detta förödande för Fri programvara och Öppen källkod eftersom det per definition medför att kommersiell programvara kan kopieras fritt för eget bruk. Då branschen totaldomineras av det proprietära operativsystemet Microsoft Windows som vare sig är Öppen källkod eller Fri programvara, vilket med piratpartiets egen inställning kan kopieras fritt för eget bruk, vidmakthålls Microsofts monopol. Trots att Piratpartiet i sitt princip-program skriver att

Privata monopol ska bekämpas.

Den offentliga sektorn ska arkivera och göra dokument tillgängliga i öppna format. Det ska gå att kommunicera med myndigheter utan att vara bunden till en viss leverantör av programvara. Användningen av öppen källkod i den offentliga sektorn, inklusive skolor, ska stimuleras.

Öppna format och öppen källkod ska uppmuntras.


innebär denna dualistiska inställning att man trots fagra ord motverkar spridningen av just Öppen källkod. Detta eftersom användare i mycket stor utsträckning använder samma program och operativsystem på företagen som i hemmet. Då dokumentformat och system som Microsoft är upphov till är såpass inlåsta till sin leverantör har man som företagare inte så stort val. Antingen väljer man en Microsoft-lösning, eller så står man utanför resten av företagarsfären.

Urban Anjar på Ubuntu Sverige skriver ett inlägg om den utbredda piratkultur som råder i Sverige och hur detta gör att Microsoft-monopolet fortlever trots att det hör gamla tider till. Många användare skulle klara sig gott på de funktioner och möjligheter som Öppen källkod och Fri programvara erbjuder, som till exempel kontorssviten OpenOffice, bildbehandlingsprogrammet GIMP, webbläsaren Firefox, mediaspelaren VLC och många andra program.

Genom att legalisera piratkopiering av program kommer man inte närmre målet för Fri programvara och Öppen källkod utan längre ifrån det. Fri programvara blir inte en konkurrensfördel i sig, i samma utsträckning som om man skulle tvingas betala (åtminstone i teorin) för programmen. Jag undrar hur Piratpartiet har tänkt gällande dessa frågor? Är det någon som kan svara?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Oscar Swartz är dagens hjälte.

Efter att ha genomlidit riksdagsdebatten om fildening och upphovsrätt där i princip idel mediabranschföreträdare var närvarande och ljudliga måste jag applådera Oscar Swartz initiativ i Expressen. Att på ledarplats, i bästa tänkbara tid få fram ett budskap som företräder "internetgenerationen" är hedervärt.

Om ni inte läst debattartikeln, gör då det snarast.

Musiker och filmskapare av rang kommer att klara sig genom den här omvälvningen, precis som företag som säljer datorprogram kan omstrukturera för att ta tillvara på möjligheterna med öppen källkod och fri programvara. Det är en fråga om hur och var pengarna tas ifrån.

I slutändan kommer detta att leda till ett rikare kulturlandskap, med mer dynamisk spridning av utav ny kultur, inte bara baserat på vem som skriker högst med mest pengabackning, utan av de som berör mest och hittar sin publik.

Att i terroristbekämpningens och upphovsrättens namn ge staten och/eller mediabranschen rätt att ta del av min privata information är fel. Oavsett om jag har rent mjöl i påsen eller inte. Jag låser dörren när jag går på toaletten för att jag vill vara privat, inte för att jag har olagligheter för mig när jag är där.

Livegenhet hörde forntiden till. Låt oss inte hamna där igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2008-04-01

Anonymiseringsnätet Freenet har släppt Release Candidate 1

Genom Opassande får jag mig till livs att IFPI har stämt PirateBay på 15 miljoner. Var de får den summan ifrån vet jag inte riktigt, den känns mer än lovligt tagen ur luften och har säkert påbackning att vänta när de andra aktörerna kommer in i matchen.

Jag får också minnet uppfräschat om det bordlagda datalagringsdirektivet som troligtvis kommer att drabba Sverige senast den 1 juni i år.

Då är det bra att Freenet-projektet har kommit fram med sin första Release Candidate (version som föregår en "skarp" version) av version 0.7. RC 1 släpptes igår, den 31 mars och nu börjar Freenet bli väldigt intressant att använda. Freenet är ett anonymiseringsnätverk av Darknet-typ som tillåter sammankopplade sociala nätverk som i slutändan kopplar samman hela världens nätverk genom Small World-fenomenet formulerat av Stanley Milgram på 60-talet.

Detta nätverk är mycket svårt att övervaka, spåra och begränsa, eftersom alla kommunikationsspår upphör vid nästa nod/dator. Det är därmed omöjligt att avgöra om informationen du får från en inkopplad nod kommer från den noden eller från en, två, tre eller sju hopp bort från denna nod.

Läs mer om filosofin bakom Freenet och hur det fungerar på Freenet-projektets webbplats.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,