2008-09-04

Pedagogisk paus

För alla vänner som jag inte hör av mig till.

Förra veckan var det fjällvandring på schemat för vår grupp fritidsledarstudenter. Jämtlandstriangeln, närmare bestämt Storulvån-Blåhammaren-Sylarna skulle av någon underlig anledning vandras runt och tältas på. Både lördag och söndag innan avfärd innebar shorts-väder och vi hoppades länge på goda solchanser för hela veckan. Måndagen började helt okej i strålande sol, förvisso accentuerad av en ganska stark västanvind, men på det hela taget ett schysst väder.

Klassen består av ett antal mer eller mindre fjällvana personer och de flesta hade överlastat sina ryggsäckar med alldeles för mycket mat, för många ombyten och gott om onödiga prylar. Rekordet låg på 21,6 kilo och innehades av en av de spädare tjejerna i klassen. Hon skulle också visa sig vara den mest gnälliga. En inte alltför lyckad kombination, om ni frågar mig. Dock övertrumfas det av den förälder vi mötte på Sylarnas fjällstation som ville bjuda sin niondeklass på "en gourmetmiddag" och släpade upp 36 kilo av i huvudsak burkmat på ryggen, förutom de två liter icke-koncentrerad apelsinjuice som också fanns med i packningen. Av skavsårsplåstren att döma hade han nog lärt sig något nytt den dagen.

Vi hade med oss två erfarna fjällresenärer som arbetat som vildmarksguider och lärare på en annan av folkhögskolorna här. Vi förlitade oss så mycket på dem att jag inte närmare reflekterade över att vi passerade den stig vi skulle gå utan att så mycket som stanna och fundera. De vet väl var vi ska, tänkte jag, mitt i ledet och utan karta.

Det visste de inte.

Som en sidobetraktelse: när man vandrar i grupp uppstår en väldigt intressant effekt. Dels går det ohemult jävla långsamt, dels ska det pausas tre gånger varje kvart. Förvisso gick vi uppför delar av en sluttning som kallas Getryggen vars högsta punkt är 1382 meter över havet, men att kränga av och på sig ryggsäcken hela tiden blev till slut jobbigare än själva vandringen.

Men åter till historien. Efter att ha passerat den stig vi skulle ha gått på, blev vi istället tvungna att ta till off-pist-modellen, det vill säga att plöja fram genom en inte oansenlig mängd blåbärsris, ljung och andra lågväxande snåriga jävla växter. När vi inte blev tvungna att klafsa fram genom merparten av den sunkiga myrmark som stället hade att erbjuda förstås.

På det hela taget var det en intressant resa på flera plan. Dels att höra alla svordomar när vissa en efter annan trampade över stövelskaften, dels den rakbladsvassa kontrast-solbränna som vissa tillskansade sig med hjälp av en lågt sittande bandana och slutligen den kopiösa hög med renskit som en av våra gruppmedlemmar lyckades att sätta sig i. Det var inte jag.

Vid kvällningen var vi framme ungefär vid Blåhammarens fjällstation och skulle sätta upp tälten. Det blåste då ganska styvt från det norska havet och började småregna. Det är aldrig kul att med fyra dagar kvar och milt sagt ganska sorgliga väderutsikter upptäcka att jag glömt att packa ner mina regnbyxor.

Efter att ha rest upp tälten i vindriktning och fått mitt förfrusna arsle in i tält-absiden för att laga mat, var både jag och A som delade tält med mig nöjda över att monsunregnet som då vräkte in höll upp tills vi fått upp yttertältet. Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.

Efter en något omständlig och svinkall diskprocedur i glaciärkallt vatten kunde vi äntligen krypa ner i sovsäckarna, bara för att tre timmar senare inse att vinden vänt till nordvästlig "liten storm" och slitit upp tre av våra tältpinnar. Jag, blind som en fladdermus utan glasögon, och A kravlade oss ut i våra inte alldeles sexiga underställ och började slita och dra i de snören som höll tältsidan mot vindriktningen. Det var mörkt som i en sotarröv.

Plötsligt hörde vi ett vrål från höger, det var M som var ute och försöker rädda deras helt kollapsade tält från att flyga iväg. Hennes känga fastnade dock i en av de få tältlinor som satt kvar, slet av henne den och lät henne krypa omkring på den allt annat än torra marken. Att leta upp en svart känga i horisontellt regn och totalt mörker låter sig tydligen inte göras så lätt. Under tiden låg hennes tältpolare A lugnt och sov vidare inne i tältet som under den tiden var smetat som en våtservett från helvetet över hennes och hennes sovsäck. Fan tro't.

Under denna tid hade jag och A fått erfara varför stället vi var på i dagligt tal kallas "fjäll" och inte till exempel "ängsmark". Vi hade tydligen på kvällen innan hittat ungefär just de tre ställen där man med gott resultat kunde trycka ner en tältpinne utan att skämmas. Dessa tre ställen var uppenbara undantag och totalt jävla omöjliga att hitta igen i det mörker som nu rådde.

Efter tio minuters febrilt pokande mot den förskrämda jordmån som faktiskt fanns hittade vi dock tillbaka till våra forna tältpinnars jaktmarker och lyckades få ner skiten i backen, säkrade samtliga med stora jävla stenar och gick och lade oss.

Mental note to self: Sovsäckar ska vara typade för mycket mer än den faktiska temperaturen som råder för tillfället.

Det var med andra ord skitkallt och jag frös som satan hela natten.

Resten av veckan var fyllt av liknande pedagogiskt väder och följande natt beslöt vi att sova på Sylarnas fjällstation, bada bastu och sova sked. Det blev inte mycket med det senare, men tanken var mycket god. Istället blev det kortspel, jobbigt god mat, sång och gitarrspel. Inte så mycket gitarrspel för mig då, eftersom jag tar ungefär två minuter på mig mellan varje ackordsbyte. Men åtminstone sång. Det kan jag.

Dagen efter var vi i ett litet gäng på väg mot Sylarnas topp, men på grund av viss tidsbrist valde vi att vända om och bege oss mot sylstationen igen. Det var bara två som fick utmattningsproblem med sina knän. Nytt rekord tydligen.

Tredje natten vaknade tre av tälten av att allt, precis i Platons anda, flöt runt omkring dem. Vi som skadeglatt hörde de förbannande ropen tidigt på morgonen gonade ner oss i sovsäckarna och sov vidare. Då mitt och A:s tält packat ihop och tackat för sig sov jag med M och A. Att kalla Hillebergs tremanstält för tremanstält är ett stort skämt. Förvisso är det trevligt att ligga sked mellan två tjejer, men vände en av oss på sig så måste alla göra det. Det är som att kalla en enochsextiosäng för tremanssäng. Det låter sig inte göras i en handvändning.

Efter detta var det mental frigång och kompasskurs mot Storulvån och en del gruppers vägval över fjället lämnade en del i övrigt att önska. Jag är glad att det inte var jag som gick ner mig till båda knäna. Men väljer man att korsa på kartan tydligt utmärkt myrmark så får man skylla sig själv. Det behöver knappt nämnas att vi kom först ner.

Efter hemkomst har tid lagts på pedagogiska studier, en hel del film, klättring, badminton, volleyboll, bastubad, inlinesåkning och musik. I nästa vecka ska vi gå in i studion och börja repa ihop en liten repertoar. I helgen kommer William och då ska det klättras, grillas och förmodligen kastas en och annan sten. I ungefär 2 timmar per gång. Det är så det brukar bli.

Internatboende is the shit. Jag borde gjort det redan i mars, som jag hade planerat. Men man lär sig något nytt varje dag.

2 kommentarer:

Mallan sa...

Men åh, när ska du börja lyssna på mig? ;)

Buddy Jesus sa...

Ursäkta, nu hörde jag inte riktigt?