Näradödenupplevelse

Det är något visst med att betala alldeles för mycket pengar för att sitta inklämd som en sardin i ett alltför trångt säte för att förflytta sig från punkt A till punkt B och samtidigt tvingas äta plastigt kallskuret på några tusen meters höjd.

Jag borde ha börjat ana oråd när det snöade redan på Arlanda. När piloten efter en knapp timme sa "ja, som ni märkte så fick vi avbryta inflygningen eftersom landningsbanan var alldeles igensnöad. Vi får därför cirkla runt här en stund tills de har plogat färdigt banan, vi påbörjar nästa inflygning inom kort" var misstaget ett faktum. Jag hade valt fel transportsätt.

Jag började genast tänka på Die Hard 2, där plan efter annat kraschar i snöstormen, efter att ett gäng terrorister satt flygkontrollen ur spel. Typiskt dålig tanke.

Vid nästa inflygningsförsök, femton minuter senare, lyckades piloten sätta ner planet. Problemet var bara att det var lite väl halt för att blåsa på i några hundra kilometer i timmen, så på med full patte på motorerna och let's all brake together.

Planet gör då en sidledesförflyttning på mellan tio till femton meter åt vänster samtidigt som belysningen på landningsbanan närmar sig kraftigt från samma håll. Vi höll med andra ord på att glida utanför banan.

Efter några kritiska sekunder reder det dock upp sig, varvid andrepiloten syrligt kommenterar det i radion: "Ja, nu har vi i alla fall landat... så jag ber er behålla säkerhetsbältet på tills vi når terminalen".

De som var sugna på att ta av sig säkerhetsbältet kan räcka upp en hand.

Nästa gång tar jag tåget.