fullmåne och oönskad vänskap

Underligt det där med vänner och annat löst folk. De jag verkligen verkligen vill umgås med är jag förhindrad att göra just det med av olika anledningar. Det är avstånd, dagens humör eller någon annan faktor som gör att jag inte kan umgås med de jag mår bäst av.

Det duggar däremot tätt med människor som jag inte mår speciellt bra av att umgås med, såna som stjäl energi av mig och får mig att känna mig instängd och besvärad. Jag har några sådana runt mig med jämna mellanrum. Det är de som trots flera (flera!) uppmaningar ändå kommer in i mitt minimala rum och oombedda sätter sig på sängen och bara sitter. Eller knackar på och ställer sig och kikar över axeln. De förgiftar även de stunder då jag umgås med människor som jag faktiskt gillar häromkring och det känns inte alls bra.

Jag har börjat gå ifrån mitt eget rum när de står i det för att få dem att fatta vinken. "Men säg till dem då" tänker du nu. Det har jag gjort. Väldigt många gånger. Så många gånger att det känns för jävligt att behöva säga det igen och jag blir bara anti och vill bort. Jag har förklarat att det inte är okej att bara klampa rakt in efter en symbolisk knackning, även om dörren är olåst. Flera gånger där också. Det verkar gå helt förbi.

Det har börjat gå så långt att jag undviker att gå någonstans där jag vet att de här personerna håller till. Jag håller mig borta från tv-rummet till exempel, för jag vet att om de här personerna dyker upp så blir jag obekväm och trängd, blir lättirriterad och mår nästan fysiskt dåligt. Jag gör bara korta sporadiska besök i köket, för att slippa stöta på dem och få en svans efter mig till rummet. Jag har tröttnat på att behöva säga att jag vill vara själv och sen stänga dörren mitt framför näsan på dem.

Jag vet att de inte gör detta för att vara elaka på något sätt. Av någon anledning tycker de att jag är trevlig att umgås med och vill vara runt mig och det är ju en fin komplimang. Det är bara det att de vill det så mycket mer än jag. Jag vill ha min frihet och enskildhet (jo, jag vet att jag bor på internat) att kunna styra över min egen tid. När man då inkräktar på min sfär av privacy (det finns verkligen inget bra svenskt ord för det) så sparkar jag bakut och vill inte vara med längre. Då blir alla kontakter med dessa personer fyllda med olust.

Jag hoppas att jag inte är en sån person själv, men jag misstänker att jag kan vara det. Därför har jag nu lovat mig själv att jag inte kommer att ta kontakt som inte är önskad. Hur jag ska kunna bedöma det är lite av en gåta, speciellt med människor som inte kommunicerar så bra, men jag ska försöka hålla mig borta där jag känner att jag inte är uppskattad.

Jag kommer heller inte hyckla med att vara vänligare än jag blir bemött själv. Vänskap är trots allt en dubbelriktad verksamhet och jag kommer inte att lägga mer energi än jag får tillbaka på att vara go' och snäll. Det är helt enkelt en fråga om vad jag mår bra av eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om avskildhet, egentid, integritet, vänskap