Heldag med sexuella övergrepp

Imorgon var det egentligen tänkt att vi skulle spendera i skidbacken med ett gäng nytillkomna flyktingbarn varav hälften aldrig sett snö innan de kom till stan. Tanken på att se dem på ett par skidor i backen gjorde mig lite full i skratt, men nu bar det sig inte bättre än att vi blev dubbelbokade. Istället ska vi sitta på ett heldagsseminarie (jag började skriva heldagsseminera, det är ett väldigt dåligt tecken) om sexuella övergrepp tillsammans med ett gäng behandlingsassistentstudenter (alfapet någon?).

Och mitt hjärta blöder. Idag var jag på dagis och hämtade lite papper och skrev under på andra. Vid femårskontroll av sonen så får förskolan ett antal frågor att besvara och enligt hur de fyllt i pappren så är det inte många av påståendena som stämmer. I och för sig vet jag inte hur det är tänkt att frågorna ska besvaras om barnet följer en "normal" utvecklingskurva, men det gör mig ont att en så underbar, glad, mysig, omtänksam, rolig och spontan krabat som sonen kan ha problem att brottas med nu och i framtiden. Jag vill på inget sätt måla fan på väggen, men jag har svårt att inte känna ett styng av oro för hur det kommer bli när han växer upp.

Jag är helt enkelt blödig när det kommer till sonen. Kanske annars också, men speciellt när det kommer till honom. Att kura ihop sig under täcket och läsa en saga för honom innan läggdags är bland det bästa jag vet, och när han kommer och lägger armarna om mig när jag hämtar på dagis är guldstunder allihopa. Och jag blir alldeles varm när jag ser att han utvecklas, att han kan gå balansgång, skriva bokstäver, kasta basketbollar i mål, spela innebandy, göra kullerbyttor och ljuda ord, eller när han vinner i memory. När vi sitter ute på isen på var sin renfäll och dricker varm choklad, eller när vi badar i badhuset och åker vattenrutschkana är stunder som aldrig försvinner.

Det är förmodligen bara att vänja sig. Att hjärtat ska brista på mig när han i framtiden kommer hem ifrån skolan och någon har varit dum mot honom. Att han kommer ha bättre och sämre dagar, precis som vi alla har. Men det är så svårt att tänka sig, för han är (nästan) alltid glad och snäll och trygg.

Det är nog så det är när man är en (albeit distant) förälder.