Såpan fortsätter

Jag har som skrivet varit iväg och åkt skidor en vecka. Jag har även fortsatt att dissa en något gåpåig tjej. Under de senaste veckorna har vi haft flera samtal där jag förklarat att jag inte accepterar hur hon är kring mig.

Då jag fortfarande blir obekväm i hennes sällskap har vi satt upp ett gäng förhållningsregler, bland annat armlängds avstånd och att om min dörr på gruppboendet är låst, knacka inte på. Vidare regler är, gå inte innanför tröskeln om du inte blir inbjuden, samt bjud inte in dig själv i mitt och min sons liv.

Trots dessa regler och rätt så rejäla dissningar i samband med dessa blev jag helt sonika inplacerad av henne i hennes bil upp till fjälls. Vi skulle tydligen samåka upp dit. Snällt av henne tyckte jag, ända tills nästa fråga gjorde klart att vi tydligen skulle åka själva, bara jag och hon, i bilen.

Jag är förmodligen lite för snäll, för jag orkar inte med att göra henne ledsen gång efter annan, så jag försöker boka in mig i en annan bil lite snyggt, skjuta på resan några timmar, men hon visar sig alldeles för flexibel och skyller på än det ena än det andra för att jag ska åka med henne. Så sagt och gjort, en timmes bilfärd överlever jag och the hits just keep on coming.

Att vi skulle bo i samma stuga bestämdes för rätt länge sedan, men hur vi skulle bo i stugan var inte bestämt. Och trots all rätt uppenbar motvilja gör hon allt som står i sin makt för att vi ska hamna i samma rum, för "vi är ju ändå vakna halva nätterna och då kommer vi ju bara att störa varandra". Jag förklarar för henne att det inte är en bra idé och attjag känner mig väldigt obekväm med att sova i samma rum som henne och att jag hellre sover själv, alternativt med någon annan. Vid den efterföljande middagen hamnar hon av någon inte alls oförklarlig slump bredvid mig vid bordet, trots att jag flyttat runt några gånger. Hon flyttade nämligen efter.

Resten av kvällen går åt till att läsa Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Morgonen därpå förflyter lugnt och stilla och jag kommer inte undan. Som en igel biter hon sig fast och trots att jag segat som fan för att slippa ha med henne ner till backen är det lönlöst. Hon ska med och vill tydligt att vi ska åka tillsammans, helst hela dagen. Till slut inser jag att det är meningslöst att försöka att inte såra henne, så jag ber henne helt sonika att åka själv och tar av åt ett annat håll. Hon blir tydligt ledsen och sårad och vi ses inte mer den dagen.

På kvällen flyttar jag ur stugan och flyttar in i en annan, med bara killar. Tack gode gud. Under kvällen får jag ett sms från en annan tjej i klassen där det står att hon fått klara förhållningsregler och en rejäl utskällning. Tjejen har tydligen varit "som ett plåster" på mig och får under inga omständigheter vara närmare mig än två meter och inte tilltala mig. Självinsikten i de direktiven är frånvarande.

Resten av veckan försöker jag i möjligaste mån att vara precis så trevlig som situationen kräver, samt undviker helt att hamna vid samma bord, åka samma lift-ankare eller stå på samma ställe som henne. Hon erbjuder sig att skjutsa mig bort till min nya stuga, men jag talar om för henne att så länge hon sätter upp regler för andra hur de ska umgås med mig så vill jag inte ha någon hjälp från henne.

Under veckan frågar hon om jag ska åka med henne tillbaka till gruppboendet, vilket jag svarar ett enkelt "nej tack, jag åker med J" utan vidare förklaringar. Jag måste vara jävligt otydlig, eller så har jag att göra med en kaninkokerska.

Vi kommer till fredag utan några större missöden och sen blir det då dags för fri åkning på lördagen, då det också är dags för utflyttning från stugan.

Efter transport till ett annat liftsystem stannar de jag åker med till efter avstigning av liften och plötsligt är hon där. Efter det släpper hon inte taget och ingen av oss tre vill åka lift med henne och det blir på något sätt jag som blir tvungen. Jag svarar hövligt men kort på den del av hennes svada som kräver svar, men inte mer. Tydligen tar hon detta som en invit (eller ett svepskäl) för att kunna hänga med mig resten av dagen. Det blir bara en tur i liften. Som tur är kan jag åka jävligt fort när jag vill, så jag försvinner neråt pisten och ser henne inte igen förrän vid lunch. Då "är det ju så mycket folk i stugan, så [hon] klämmer [sig] ner brevid" mig. Uppgiven över att hon inte fattar en veckolång vink muttrar jag "jaja" och hon sätter sig och börjar dricka sin varma choklad. Trots regler om armlängds avstånd så börjar hon ta i mig och sitter närmre än situationen kräver. Jag frågar vad hon tror att hon håller på med och sätter mig demonstrativt en halvmeter ifrån henne. Jag äter snabbt upp maten och går ut i backen, utan att fråga om jag ska vänta tills hon druckit upp och försvinner från platsen.

Nu är det tisdag och jag förbannar den dag det beslutades att vi skulle göra ett tvåmannagrupparbete tillsammans. Det innebär att vi måste umgås i skolan med jämna mellanrum. Dessutom delar vi kök, så det är svårt att helt undgå henne. Imorgon har vi heldagsseminarium och jag kommer att gå in absolut sist och sätta mig så långt ifrån henne som möjligt.

Är det verkligen så svårt att inse budskapet? Kan det verkligen misstolkas? Är det något annat jag gör fel som gör att hon tror att jag vill umgås med henne?

Kära Bullen, vad ska jag göra? Jag drar mig för att be henne att helt dra åt helvete, eftersom vi trots allt ska gå nästan ett och ett halvt år till i samma klass. Men snart ser jag ingen annan utväg.