This town has got the youth of me

Även om Anna Ternheim är en av de där musikerna som gillar att driva publiken till vansinne genom att pausera mitt i låten så att alla tror att den är slut och börjar applådera, för att sedan sluta lite skamset när hon drar igång igen någon sekund senare, tycker jag ändå om henne. Det är lite småroligt att se några i publiken sitta med händerna utsträckta i en klapp som aldrig blir av eftersom låtarna ibland väver in i varandra.

Sen ber hon någon i publiken önska en låt, varvid någon säger "Shoreline". Den av Broder Daniel. Det var mysigt och lite pinsamt. "Någon som vill önska något låt jag har skrivit?" Hon körde den inte då.

Men till sist, som ett extranummer kommer den.

Tomas Andersson Wij som förband, bara han och gitarren. Eller flera, eftersom han byter gitarr mellan nästan varje låt. Ett munspel gjorde kort besök. Han berörde mig av någon anledning mer. Kanske för att han spontant tog en låt som påminde honom om hans pappa och om att komma hit. Kanske för att han spelade fel ackord och avbröt mitt i den, bara för en liten stund.

Som om mänsklig.