Föräldraskap vs. förvaring
Igår var baddagen framför andra. Vi lyckades vrida ur åtta timmars vistelse på Storsjöbadet. Sonen som lärde sig att hålla sig flytande i våras (simma är ännu ett lite för starkt ord) plaskade runt och ömsom dök från bassängkanten, åkte vattenrutschkanor och kastade badboll. Dagen innan det hann vi med en minigolf-runda och hopp på studsmatta.
Utan att klappa mig själv på axeln för mycket tycker jag att jag är en rätt okej förälder. Jag tar aktiv del i sonens utveckling och försöker ha roligt på hans villkor. När en del människor tänker på att bli förälder så är det första levnadsåren förknippade med att köra barnvagn i goda vänners/väninnors lag och fika gata upp och gata ner, ständigt med en latte-to-go i handen.
När denna period är avklarad, skickar man in dem på dagis och fortsätter sitt dagliga liv, för man verkar anse att dagis tillgodoser barnets alla behov. Själv ser man till att vara så trött efter jobbet att utfodring och tv är det enda man ger sitt barn sett till livsfärdigheter. Märk väl, jag säger inte att man inte kan vara en kärleksfull förälder om man inte orkar aktivera sitt barn. Men samtidigt kan man inte räkna med att dagis/skola ska lära dem allt de behöver veta om livet. Ofta lyser det igenom att man heller inte är så trött, när det kommer till den högt skattade egentiden. Då saknas det ingen energi för att resa eller gå på lokal. Men för en del är det så betungande att vara förälder att man måste åka på semester utan barnen varje år, eller ge sig några rejäla krogkvällar i månaden (eller i veckan) för att orka med. Eller så skickar man helt enkelt barnen till mor- eller farföräldrar så att "de får sitt lystmäte". Föräldraledigheten förläggs till OS eller VM i någon stor publiksport.
Föräldraledighet i all ära, jag var det förra sommaren och det var givande som fan. Men i år har jag inte tagit ut resten av mina föräldradagar, eftersom jag valt att bo utanför det vanliga samhället. Det är ett val jag gjort för att ha möjlighet att vara med min son utöver de timmar som påbjuds när man har jobbat. Jag kunde ha haft ett jobb som gav mig en finansiellt och socialt sett mer normativ tillvaro, men jag har valt mitt sätt att leva utifrån hur mycket tid jag kan ge sonen. Genom mitt levnadssätt får jag all tid i världen för att umgås, ha roligt och utvecklas. Förvisso har det inte varit så mycket umgänge, men det har berott på andra omständigheter än tidsbrist.
Förmodligen ses det som väldigt udda och konstigt, och ögonbryn höjs säkert på både det ena och andra hållet, men jag värdesätter tiden med min son så mycket högre än pengar. Vi kan äta oss mätta och vi kan hålla oss hela och rena, så vad är det som fattas? Måste man verkligen ha alla bekvämligheter som vi tar som självklara för att livet ska ses som fungerande? Måste man ha tv, mikro, flera rum och kök, hyllmeter med filmer, tv-spel, en blå studsmatta, leksaker i överflöd, 538 gosedjur, eget badrum, mobiltelefoner, 100-mbit, 84 kanaler med barnprogram och fem datorer för att ha en dräglig tillvaro?
I think not.
En majoritet av världens befolkning klarar sig faktiskt utan det mesta av detta. Det är inte så förvånande att det finns tv-program som SuperNanny och annan skit. Desperata liv kräver desperata åtgärder. Och var annars ska de skildras om inte i vår tids opium för folket, televisionen?
Jag tar hellre en dräglig tillvaro med tid över för att ta aktiv del i mina barns liv, än en tillvaro i lyx där jag måste leja bort umgänget till en au pair. Jag har kunnat få båda, men vad är det värt i slutändan?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, ekonomi, föräldrar, föräldraskap, levnadsstandard, tid
4 kommentarer:
Du har helt rätt.
Akta dig bara för att skvallermostrar beklagar sig över barnets livsvillkor.
Vi levde med en enkel livsstil när barnen växte upp (ville klara oss på varsin halvtid) och det kom klagomål.
Så en dam från soc kom och besökte oss. Jag såg att hon hade synpunkter på vårt enkla litet gammaldags möblemang i detta fall även barnens sängar (de dög ju åt deras farfar o faster).
Det hon dock siktade in sig på var att det var till skada för våra barn att vi enbart hade en svartvit TV de kunde bli retade.
Nu för tiden när datorer och alltmöjligt också finns i var mans hand törs jag inte tänka på vad som kan hända i det här avseendet.
Jag antar att dina barn numera är socialbidragstagande fylltrattar som morgonköar utanför systembolaget från måndag till lördag? Eller inte..
Jag blir bara så trött på att det måste vara på ett visst sätt för att man ska anses "ta ansvar". Min son är drygt fem, och jag tror att han struntar rätt hårt i vilket bilmärke han åker, eller hur stor lägenhet/stort hus han bor i. Åtminstone fram tills att han börjar skolan och jämför sig med andra.
Men ska man verkligen låta andra se ner på barn som inte har de senaste märkeskläderna från första klass, eller som inte har de senaste Lego Star Wars-skeppen?
Instämmer med allt, utom 100 mbit. Det måste man ha. ;)
Och beträffande Annelis berättelse: Den är tyvärr inte särskilt unik, och jag tycker att det är märkligt att "de kan bli retade"-argumentet överhuvudtaget används. Om mina barn retar dina barn för att ni har en svartvit tv, då är det väl JAG som misslyckas i mitt föräldraskap, inte du?
Josh: Jag håller med. 100 Mbit or bust. ;)
Skicka en kommentar