Lie to me

Det går en rätt intressant serie på TV4 på onsdagkvällarna. Tim Roth har en karaktär vid namn Cal Lightman, expert på att läsa kroppsspråk och han är ungefär lika sympatisk som Gregory House. Lie to me känns lite mer verklighetsförankrad än exempelvis CSI även om kvällens avsnitt innehöll en ganska löjlig testdator för att träna iakttagelseförmåga. Det är inte många som har ett minspel liknande Ika i rutan. Det var bara låtsastårarna som fattades i en del av testfallen.

I serien kopplar de ofta ihop någon i de olika fallen med kända publika exempel, som Sarah Palins osäkra leende när hon möter media och publik, Bill Clintons nedåtvända mungipor när han säger något som han inte tror på själv, och så vidare.

Även om de flesta inte kan sätta ord på sådana omedvetna handlingar är vi gjorda för att plocka upp dem ändå. I många sammanhang känner vi instinktivt att något inte stämmer, men vi kan inte sätta fingret på det. Vissa är bättre på att snappa upp det än andra, och vissa döljer det bättre än genomsnittet. Men vi har alla signaler som vi sänder ut.

När någon sveper sin kofta om sig i syfte att sätta en barriär mellan sig och någon annan, eller när handen söker sig upp mot nacken eller näsroten när vi ljuger, för att bara nämna några exempel. Det kanske är tur att mycket av kommunikationer mellan människor idag sker över e-post, instant messaging och telefon, så man slipper se alla dessa små gester och avslöjanden hela tiden.

Hur som helst, en klart sevärd serie.