Världens finaste

Ikväll strax efter läggdags kom min son knatandes in till mig där jag satt i vardagsrumssoffan. Han lade utan ett ord armarna kring min hals och gav mig en bamsekram.
- Vad gör du?
- Jag betalar räkningar, vad gör du?
- Jag är ledsen.
- Nämen, varför är du ledsen då?
- Jag vet inte. (brister ut i gråt)
- Ska vi lägga oss och kramas?
En lång serie av stora ja-nickar. Vi lade oss och kramades en stund, innan vi gick in till sängen och jag stoppade om honom. Vi pratade lite och han berättade om dagen på dagis. Han somnade till synes lycklig med sin hand i min. Jag kommer aldrig att i text kunna göra den här fantastiska situationen rättvisa. Det kändes stort och rätt och enkelt och underbart.

Strax innan läggdags hade vi tittat på filmen Balto och han hade brustit ut i gråt över att filmen redan var slut. Jag vet fortfarande inte varför han blev ledsen och var ledsen. Men allt blev bra till slut. Tänk om alla relationer var så okomplicerade, om jag hade haft förmågan att hålla det på den nivån.

Vad enkelt det skulle varit. :)