bläargh - Ett kungarike för en kram

Ibland kan något så trivialt som att gå och lägga sig bli till ett stort projekt. Kanske beror det till viss del på att jag somnade i soffan i eftermiddags, som de flesta dagar den gångna veckan av någon anledning. Dels är det associerat med så många minnen från de gångna åren i den här lägenheten och på andra ställen att det känns oöverstigligt.

Bara att ta sig iväg och handla det nödvändigaste, let alone att laga mat, går sådär i dessa dagar. Dessutom hade jag en hel helg av endast flytande föda nyss, så näringsnivåerna är troligtvis inte på topp.

Men vad fan ska man göra när minnen sköljer över en vart man än går, vilka steg man än tar, i duschen, vid handfatet, i soffan, i sängen, vid köksbordet eller ute på promenader genom stan. Ingenting kommer att bli sig likt och jag vill bort, åka till Kenya igår och aldrig komma tillbaka, dyka ner i jobb och studier och film och glida ur synfältet, men just nu finns det alldeles för mycket tid för reflektioner och tankar om förr, nu och nyss. Varför i helvete pluggar jag inte på någon krävande linje med massor av studentfester åtta dagar i veckan?

Jag behöver stimulans, men var får man stimulans någonstans ifrån en tisdagkväll i staden som rullar in trottoarerna vid klockan sex och där alla fönster flimrar av tv-bilder och inga rum sjuder av diskussioner? Dessutom sover nog de flesta vid det här laget och tv'n har åkt hem till sig och kommer aldrig att komma tillbaka hit.

De som tror att Internet kommer att bli substitut och ersättare för mänsklig kontakt har aldrig varit utan sådan speciellt länge. Speciellt inte när tankar mal och flyger och far. Då är det skrivna ordet en klen tröst.

Som Magnus Carlson skrev, ett kungarike för en kram.