This town has got the youth of me, part 2

På hemväg från Göteborg stannade jag till i min forna hemstad, Uddevalla. Det är konstigt hur något som känts så bekant och hemtrevligt (nåja) kan kännas så långt borta och främmande numera.

Jag tog en halvtimmas stadsvandring och allt såg ut precis som vanligt. Några fler butiker hade slagit upp portarna, några andra hade försvunnit. Bäveån gled fram i sakta mak och ett antal fiskmåsar och duvor flockades i Hasselbacken. Jag sprintade uppför trappan till klocktornet och såg ut över stan. Trots allt vad alla säger är stan ganska lummig och fin, åtminstone nu på sommaren. Men den känns inte som hemma längre.

Från Hasselbacken tog jag vägen om Saga-biografen och gick ner förbi Janssons musik, såg att Vänsterpartiet hade fått flytta på sig för en elektronikaffär, passerade Rhodos pizzeria och antikvariatet, gick över bron mot Kullgrens kök och bar, förbi Bokia och vidare längs Drottninggatan, förbi Krogen och Mats Café (eller vad det heter det här halvåret) och slängde ett ögonkast upp mot min gamla lägenhet ovanför den nyss brunna Restaurang Pingvin som var utelämnad till bröderna Byggare. Efter att ha passerat Carlia hotell och Bohusläningens byggnader hamnade jag på min favoritgångväg förbi Lotsarnas gatukök och parkeringen där jag ställde bilen när jag hade någon. Sen var det dags att vända och gå tillbaka till hörnet där Pingvin ligger för att ta vänster uppför Lagerbergsgatan till min andra lägenhet, ett studentkollektiv där GG-kungen har sitt residens. En kort sväng till höger senare gick jag förbi Potatishuset och gick upp till Margaretegärdeparken med Cactuz på höger sida, såg Polishuset skymta till bakom träden och skolan liggande som en tegelkoloss rakt fram, sen ta gränden till höger efter Munkedals trafikskola och se att Möbelcenter har öppnat i Willy's gamla lokaler, en snabb återvändsgång till sommarstängda Einars konditori och sedan nerför Kungsgatan mot torget igen, passerande Agassis restaurang där vi sänkte en och annan öl under studenttiden.

På torget satt Carl X Gustav fortfarande på sin häst och Erik Dahlberg stod bredvid. Allt var som vanligt. Kondomeriet låg där det alltid legat och kyrkan upp till vänster såg ut som det grekiska wanna-be-bygget det alltid gjort. När klockan inte är halv nio på morgonen kanske det får bli en fika på Rådhuscaféet på torget, någon dag.

Men jag kommer aldrig att bo här igen. Det är lite sorgligt och skönt på samma gång. Så många minnen på ställen man varit och bott på.

Allt känns så avlägset nu.