Största problemet för öppen källkod och fri programvara

Öppen källkod och fri programvara har skördat framgångar ett bra tag nu. Dock har genomslaget på bred front för allmänheten lyst med sin frånvaro. Det finns många förklaringar till detta.

Man kan se Linux som ganska signifikativt för fenomenen Öppen källkod och Fri programvara i stort. En av Linux stora fördelar är dess diversitet. Eftersom Linux utvecklas parallellt inom många olika organisationer och av många olika privatpersoner är man som användare inte beroende av en specifik leverantör.

En av Linux stora nackdelar är dess diversitet. Den politiska dimensionen av Linux, dvs. den som utgörs av GNU-rörelsen som förespråkar Fri programvara och har socialliberala tankar i sin filosofi, slåss med näbbar och klor mot den mer pragmatiska synen som Öppen källkods-falangen bakom Linux har. Dessa menar att öppen källkod i sig är en konkurrensfördel för att det ger bättre applikationer av många olika anledningar. Öppen källkods-falangen aktar sig däremot väldigt noga från att lägga in några politiska implikationer i sin definition. Detta eftersom GNU-rörelsen och Free Software Foundation i deras ögon framstår som politiska radikaler med tydligt socialistiska, om inte kommunistiska, tendenser.

Att Richard M. Stallman, grundaren av GNU och Free Software Foundation, kallas för Free Software-Jesus och predikar fri programvara och frihet till alla räcker ganska långt i det fortfarande kommunist-reserverade USA för att skrämma bort de som inte använder Linux och Fri programvara av enbart politiska skäl. Öppen källkods-definitionen inbegriper därför inget om användarens frihet utan inriktar sig på spridning, förbättring och upphovsrätt.

GNU-manifestet är å andra sidan en ganska politiskt laddad text med lite övervintrad '68-anda i sig. Bara att använda sig av "manifest" gör att många drar öronen åt sig.

Dessa två underliggande motivbilder gör Linux som företeelse väldigt splittrad. Inom Linux-världen finns alltifrån fundamentalistiska idealister till moderata idealister, till pragmatiker, teknokrater och fanatiska ickefundamentalister.

Alla strävar de efter att främja sin egen bild av Öppen källkod och Fri programvara. Vissa använder konsekvent den ena eller andra definitionen och vägrar tillerkänna den andra definitionen någon som helst relevans. En del ser Richard M. Stallman som en skäggig hippie som snackar en massa goja och skyr Free Software Foundation och GNU som pesten, medan andra tycker att Linus Torvalds, upphovsmannen till den första versionen av Linux-kärnan, som en principlös opportunist som inte ger erkänsla åt sakers rätta ursprung.

Historien bakom detta är att Linux egentligen bara är kärnan, medan GNU (för att förenkla) utgör tillämpningsprogrammen som gör systemet användbart. Därför strider de som förespråkar definitionen Öppen källkod med de som förespråkar definitionen Fri programvara över vilken term som skall definiera systemet, om det är GNU/Linux eller om det bara är Linux. Båda sprids med samma licensform, vilket är GNU's General Public License, så det är egentligen en lek med ord och en fråga (enligt vissa) om att ära sakers ursprung.

Det största problemet, enligt mig, är den splittring som finns inom dessa två falanger. Istället för att se vad som förenar de två synsätten drar man åt olika håll och slåss för att just sin definition ska vinna.

Vidare splittring orsakas genom själva principerna bakom Linux, dvs. möjligheten att själv modifiera, förbättra och sprida vidare programmen. Detta innebär att det i dagsläget finns över 400 (!) olika Linux-varianter, så kallade -distributioner, att välja bland. Vissa av dessa har stora företag bakom sig, andra har mindre företag bakom sig och ytterligare andra underhålls av entusiastiska privatpersoner. En del är populärare än andra, som t ex Ubuntu, openSuSE och Fedora medan det finns de som för en tynande tillvaro någonstans i Internets utkanter.

Alla dessa 400+ distributioner har sina anhängare och fans, av antingen politiska, funktionsmässiga och/eller statusmässiga skäl. Vissa gillar distributioner som riktar sig till nybörjare som pragmatiskt installerar upphovsrättsskyddade (s.k. proprietära) mediaformat från början, medan andra förespråkar renodlade system utan några restriktioner på användande eller spridning.

Vidare finns det distributioner som har olika programinstallations-sätt, vilka föredras av en viss typ av användare, distributioner som kompileras (översätts till maskinläsbar kod) vid installation för att anpassa sig till just din dator, och andra faktorer som skiljer distributionerna åt, vilken skrivbordsmiljö som används och vilka mediaspelare som följer med grundinstallationen, hur bra installationsprogrammet är och så vidare.

På det hela taget är det möjligt att skräddarsy sin datormiljö in i minsta detalj, och det är användaren själv som har makten över vad som skall köras på just hennes dator.

Trots en stor gemensam "fiende", nämligen Microsoft Windows, klarar inte Öppen källkod och Fri programvara att slå tillbaka med någon större kraft. Det är, för att återknyta till rubriken, på grund av dess egen styrka, nämligen diversiteten. Användare av Linux-systemen ser endast undantagsvis till helheten, principerna bakom Öppen källkod och Fri programvara. Istället fokuserar de på fördelarna med just sin Linux-variant och försöker att få alla att använda denna.

På spridda Linux-forum runt om på Internet kan man ofta se, när någon söker hjälp, att man besvarar detta med "byt till XXX, det funkar hur bra som helst för mig, och så har du den här och den här fördelen jämfört med det du kör". Hur hjälpsamt det än må vara, finns det en tydlig rivalitet inom F/OSS-rörelsen (Free and Open Source Software) och avsaknad av ett större mål. Istället är det strider om definitioner och distributioner. Istället för att glädjas för en Linux-variants framgångars skull, knyter man näven på kammaren och önskar att den Linux-distribution man själv sitter med skulle ha använts istället, för "den är ju bättre".

Så länge Microsoft behöver vifta bort 400 småflugor istället för en massiv tjur kommer F/OSS aldrig att slå igenom på bred front. Därmed kommer världen att gå miste om många nyskapande innovationer och jämlik informationstillgång för alla människor.

Det är detta Software Freedom Day (SFD) Sverige skall försöka ändra på (Pressmeddelande). Den 20 september går SFD'08 av stapeln, och det kommer att bli stort firande på många ställen runt om i landet. Dagen arrangeras av Svenska Linuxföreningen och Föreningen Ubuntu Sverige och syftar till att uppmärksamma och hylla Fri programvara, Öppen källkod och Öppna Dokumentformat. Förberedelserna pågår för fullt på SFD08 Forumet. Tanken är att lyfta fram fenomenen Öppen källkod och Fri programvara, inte att hålla på och tjafsa om vilka smådelar inom fenomenen som är bra, annorlunda eller mindre bra.

Ett mål. En dag. 20 september 2008. Vi kan göra det om vi vill.

Läs även andra bloggares åsikter om 20 september, datorer, GNU, fri programvara, fri mjukvara, internet, it, källkod, linus torvalds, linux, microsoft, operativsystem, richard stallman, software freedom day, windows, öppen källkod, öppna format