Sverige på det sluttande planet

Oscar Swarz skriver om Bodströmsamhället och dess risker. Hela tiden ser vi åtgärder som för oss närmre och närmre en polisstat. STASI skulle ha varit överfötjusta om de haft hälften av den teknologi som nu står till buds för övervakarna. Mobilloggar, internettrafikregister, epostlagring, kontokortsregister, biltullar, specificerade kvitton. Det är inga som helst problem att kartlägga en individ, var h*n befinner sig, vad h*n äter, hur mycket pengar h*n har, vem h*n pratar med, vilka internetsidor h*n besöker, vart h*n åker och så vidare. Skillnaden mellan nu och då, är att allt kan göras från en central punkt. Och ständigt blir det värre.

För att traversera Martin Niemöller (1892-1984):

När staten slog ner mot Pirate Bay lät jag bli att protestera,
jag var ju ingen fildelare.

När de införde kameraövervakning i städerna lät jag bli att protestera,
jag var ju ingen våldsverkare.

När de införde bagagebegränsningar för flygpassagerare lät jag bli att protestera,
jag flög ju aldrig någonstans.

När de röstade igenom datalagringsdirektivet i EU lät jag bli att protestera,
jag hade ju inget att dölja.

När DN censurerade Isabella Lund lät jag bli att protestera,
jag var ju ingen prostitutionsförespråkare.

När jag blev oskyldigt inspärrad i fängelse på grund av samkörda register i det väl utbyggda övervakningssamhället,
fanns det ingen som kunde protestera för mig.



Andra bloggar om: bodströmsamhället, 1984, integritet, övervakning