Demokrati, del 1

Som Redmosquito redan har skrivit om, är demokrati och demokratin två skilda företeelser. Jag tänkte presentera min syn på det hela. Men först måste jag nog börja med lite historia.

När i tiden Sverige egentligen bildades är lite omstritt. När nationalromantiken var som störst, ville man förlägga tidpunkten för Sveriges bildande till ungefär 1000 år före Kristus.

En annan variant är att Sveariket enades av Ingjald Illråde nån gång på 600-talet e.Kr. En tredje version är att utgå ifrån när den svenska historiska tiden börjar med Olof Skötkonung som är den förste som med stor sannolikhet tros (notera hur osäkert det låter) ha varit kung i ett Svearike som även innefattade götalandskapen, alltså ca 1000-talet e.Kr.

Andra menar att det var först med Birger Jarl på 1200-talet som slog ner de envisa självbestämmande hövdingarna runt om i Svealand och delar av Götaland i ett antal slag under 1200-talet. Han centraliserade även rikets militära administration. Wikipedia har mer information än min nerkokade häxbrygd.

Hur som helst kan vi sluta oss till att Sverige är skapat i en ambition av makt över så mycket land man kunde lägga under sig. Den centraliserade militären - kan man nog anta - delade knappast ut klubbor till barnen och var sådär urgullig som bara Ronald McDonald kan vara, utan kväste säkert uppror i sin linda, slog ner på avvikande uppfattningar och befäste sin herres kungatron. Precis som det är tänkt med ordningsmakten.

Som t ex. kunde ses i tv-serien Snapphanar (även om man inte ska ta det som sanning) så var inte kungens soldater några vänliga batong-jonglerande kvarterspoliser utan ganska obarmhärtiga.

Visst fanns det mycket som blev bättre i underordnandet till kungen, Magnus Erikssons landslag från 1350-talet avskaffade t ex träldomen. Dessutom skulle konungen ge sig ut på en Eriksgata, alltså en resa för att bekräftas av landskapens lagmän. Hur valbart det här underordnandet var i praktiken är en annan fråga. Det var säkert inte överdrivet många som ville sätta sig upp mot den mest överlägsna militärmakten i närheten. Eriksgatans betydelse avskaffades sedan av "landsfadern" Gustav Vasas statsbildande. Därmed var det underförstått att alla skulle underordna sig konungen.

Kanske gick det till på samma sätt som i början på filmen nedan:



Idag är Sverige något som är bra att peka på på kartan när man är ute och reser bland coola backpackers. Det är även bra när man ska titta på fotboll, heja på någon i skidskytte eller Super-G, eller hindra folk man är rädd för att flytta inpå husknuten. Vi har ett begränsat geografiskt område, ett så kallat land, vi har en påstått unik kultur och vi har en nationell identitet. Eller hur det nu var.

Vad ingen någonsin lär sig i skolan är dock att denna nationella identitet och kultur är något skapat. Den fanns inte där från början. Den har skapats av ett fåtal människor för att användas som en ursäkt för deras egna maktambitioner.

Vi ska göra militärtjänst "för Sverige" och "Sveriges väl". Kanske för att försvara "vårt samhälle" eller bevara "vårt sätt att leva". Detta är vad skolan bland annat går ut på. Vi ska lära oss Sveriges krigspräglade stormaktsförflutna, lära oss att samhället bara kan fungera på det sätt det gör nu. Att vi bara kan ha det så bra som vi har det nu om vi fortsätter med representativ demokrati. Att demokratin Sverige har inte kan bli bättre, för den är redan bäst.

Hur har det blivit såhär? Och hur kan det få fortgå utan att någon gör nånting? Svaren är flera, och komplicerade. Men det är något för en annan kväll.