USA, krigen, televisionen

På torsdag sänds en dokumentär om rollen TV har spelat i formandet av krigsopinionen genom århundradet.

Självklart finns det böcker som fångar helhetsbilden otroligt mycket bättre och går mer in på djupet och historien bakom, men det är sällan någon som hör talas om dem. En av dem är Philip Knightleys Krigets första offer är sanningen och boktiteln är ett citat från den amerikanske senatorn Hiram Johnson 1917. Sen dess har det hunnit gå många år, men propagandan består, om än i andra former. Boken är numera flitigt hänvisad till i allehanda sammanhang och kan betecknas som ett standardverk. Men med dryga 500 sidor är det ingen läsning att ta lätt på. Den lämpar sig inte direkt till de som på sin höjd tittar på Rapport eller TV4-Nyheterna en gång i veckan och är måttligt intresserade av världspolitik.

Allmänt anses TV vara ett väldigt osofistikerat och ytligt medium, och jag håller med i stort, men för osofistikerade människor som mig själv passar det bra för introduktioner. Jag har hopp om att filmen USA, krigen, televisionen kan vara en ögonöppnare. Precis som boken har den ett västerländskt perspektiv, och för er som gärna försvarar USA i alla väder och pekar på övergrepp från alla möjliga andra läger kan det kännas orättvist. I Tjetjenien, Kongo, Myanmar, Somalia, Eritrea, Tibet och andra ställen pågår också väpnade konflikter, varför ska USA, som bara försöker göra världen bättre, hängas ut? Svaret är enkelt: För att jag inte gillar hycklare, varken till höger eller vänster. Dessutom har ingen jag känner speciellt ljusa bilder av varken Ryssland, Kina eller kongolesisk milis redan nu.

För de som vill leva kvar i tron att kirurgiskt exakta luftangrepp existerar och inte skadar civila, se inte den här filmen. För er som tror att allt som sägs på nyheterna är sant, se den här filmen.

USA, krigen, televisionen
SVT1 Torsdag 21 dec 2006 kl 22.00