2007-01-19

Demokrati, del 2: Milgramexperimentet

En förutsättning för demokrati är att människor kan göra egna, fria val. Så är inte fallet idag. I samhället finns en hel del olika maktstrukturer. Alla som är anställda vet att det inte går att göra vad som helst och säga vad som helst på jobbet. Dessutom är oftast arbetsuppgifterna specificerade av någon i chefsposition, om det så är din närmaste chef eller den högste chefen. Likadant är det i politiken. Det är partierna som sätter agendan för vad som ska sägas, och vad som inte får sägas.

Ett område där maktstrukturen blir extra tydlig är det militära. Där ska du lyda order utan att ifrågasätta någonting över huvud taget. Motivering är överflödigt, ditt befäl är gud.

Efter andra världskriget var det ingen som direkt förstod hur det tyska folket i allmänhet och militärer i synnerhet kunde gå med på att massmörda miljoner människor i det enda industriellt administrerade massmordet i världshistorien. I Rwanda skedde det med machetes och skjutvapen, i turkarnas slakt på mellan 800 000 och 1 miljon Armenier mellan 1915-1923 skedde även detta i arbetsläger, men knappast i några stora gaskammare med åtföljande förbränningsugn.

Två månader efter att Adolf Eichmanns, chef för tyska Rikssäkerhetöverstyrelsens Amt IV B 4 vilken hade hand om massdeportationen av judar under Andra Världskriget, rättegång inleddes började Stanley Milgram sitt numera berömda experiment.

Milgram utformade experimentet för att svara på frågan "Kan det vara så att Eichmann och hans miljon av medbrottslingar till Förintelsen bara följde order? Kan vi kalla allihop medbrottslingar?"

Experimentet, som kan läsas om här, gick ut på att se hur en enskild individs moraliska övertygelser stod upp mot en auktoritär persons ordergivning.

Experimentet bestod av tre personer, en "lärare" S (en roll som alltid innehades av försökspersonen), en "elev" A (som var en skådespelare, införstådd med experimentet ) samt en "experimentledare" E (som även han var införstådd med experimentet). Alla deltagare var män mellan 20-50 år.



Försökspersonen S skulle läsa upp en fråga samt fyra alternativ, och eleven A skulle svara med ett av alternativen genom att trycka på en av fyra knappar på en panel.

Scenariot för försökspersonen S var att man skulle studera effekten av straff på lärandet, i detta fallet elchocker. S fick börja med att prova på en 45-volts stöt, som var den inledande styrkan varmed det första felaktiga svaret skulle straffas.

Strömstyrkan skulle därefter ökas efter varje felaktigt svar.

Den som spelade rollen av eleven A, anförtrodde sig också till S om sitt påstådda hjärtfel innan experimentet började.

Experimentledaren E och försökspersonen S skulle sitta i samma rum, medan eleven A skulle sitta i ett angränsande rum och svara på frågorna genom att trycka på en av fyra knappar. Försökspersonen och eleven kommunicerade genom mikrofon och högtalare.

Inför experimentet gissade psykologistudenter vid Yale genomgående att en mycket liten andel sadister - omkring 1.2% - skulle vara beredda att utdela den maximala elchocken.

Om försökspersonen S sa att han ville avbryta experimentet, sa experimentledaren följande argument vid försök till avbrott, i stigande ordning.

1. Please continue
2. The experiment requires that you continue
3. It is absolutely essential that you continue
4. You have no other choice, you must go on

Om försökspersonen ändå ville avbryta efter alla fyra övertalningsargumenten avbröts experimentet. Annars slutade det när försökspersonen utdelat maximal spänning, 450 Volt, tre gånger i följd.

Allt eftersom voltnivåerna ökade skrek eleven högre och klagade över sitt hjärtfel, och bankade i väggen, för att till sist tystna och inte ge ifrån sig varken svar eller klagomål.

Resultat:

Vid det första försöket utdelade 26 av 40 (65%) deltagare den maximala stöten, även om många visade tydliga stressymptom och var illa till mods. Samtliga avbröt försöket vid något tillfälle och ifrågasatte experimentet. Alla deltagare fortsatte över 300-voltsnivån.

Inte en enda av de som vägra utdela den slutliga maximala stöten insisterade på att försöket i sig skulle avbrytas.

Ingen av försökspersonerna lämnade heller rummet utan tillåtelse för att se hur "eleven" mådde.

I verkligheten utdelades inga elektriska stötar. När "eleven" hade gått till sitt rum, startades en bandspelare med förinspelade ljud för de olika stötnivåerna. Men det visste givetvis inte försökspersonen om.

Ändå valde de flesta att utdela förlamande och till och med livsfarliga stötar. Kanske för att de visste med sig att det var någon annan som var ansvarig.

Vidare försök har också visat att ju närmre experimentledaren var, och ju längre ifrån "eleven" som försökspersonen befann sig, desto större var andelen försökspersoner som fortsatte utdela livsfarliga stötar.

Att detta går att tillämpa i verkligheten kan ses på många olika ställen, om än inte lika extremt. På Migrationsverket, Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen, hos cheferna på Ericsson, Electrolux och Flextronics.

Där kan man gömma sig bakom regler, lagar och beslut, även om samvetet säger något annat. Rädslan att ställas ansvarig väger tyngre än de moraliska värderingar som individen har.

Och ju mer globaliserad världen blir, desto större blir problemen. Vem på det London-baserade huvudkontoret bryr sig om sweat-shop-arbetarna i Indien? Ingen, om det inte innebär ekonomiska förluster att inte göra det.

2 kommentarer:

Fredo sa...

Mycket intressant läsning!

Keep up.

Buddy Jesus sa...

Tack. Det lär ramla in fler inlägg på samma tema. =)