2010-03-12

Hur man skyddar ideella projekt från skadliga personer

Ideella projekt, speciellt i Internets tidevarv, har en förkärlek för att låta vem som helst deltaga i projekten för att växa och bli större, sänka tröskeln för engagemang och helt enkelt vara transparent och öppet.

I början av sådana projekt drivs utvecklingen ofta av en liten kärngrupp av entreprenörer och teknikkunniga som verkligen brinner för just detta projektet. Med tiden kommer däremot undantagslöst personer in i projektet som inte har samma mål eller värderingar som formulerats i ursprungsprojektet.

När jag skriver "skadliga personer" menar jag inte att de är elaka, missunsamma personer som medvetet är ute för att skada projektet eller dess mål. Oftast är det tvärt om. Många gånger är det personer som vill utöka "kampen", vill att projektet ska vara mer aggressivt i sin marknadsföring, vill att fler funktioner eller uppgifter ska tillföras projektet, tycker att projektet är för byråkratiskt eller för flummigt och det kan vara personer som bara tycker om att debattera i sådan utsträckning att all kraft och energi läggs för att bemöta dessa personer.

En föreläsning på Googles högkvarter fokuserade på just detta problem, betitlad How to protect your Open Source project from poisonous people. Det är helt klart värt en timmes tittande:



Som nyligen avgången TeamLeader för Ubuntu Sverige och aktiv inom FOSS-rörelsen i Sverige i många år har jag stött på tillräckligt många personer av det här slaget. Samarbetsovilliga, respektlösa och själviska, många gånger utan att de inser det själva. Troligtvis har även jag upplevts som sådan i vissa projekt som jag varit med i.

En del av förklaringen är kommunikationsformen. I konversationer öga-mot-öga utgörs drygt tio procent av orden vi säger, 35 procent av tonfallet och 55 procent av kroppsspråket. När det gäller online-konversation är alltså nio tiondelar av vårt uttryck som bortblåst och vi är utlämnade till restrerande tio procent som är de ord som vi vill uttrycka. Leenden, ironiska blinkningar, gester, tonläge, skratt, sura miner, höjda ögonbryn, vänliga klappar på axeln, kramar, hånflin, allt är borta. Kvar att använda är smileys. Bara.

Att kommunikationsmissar uppstår i en sån miljö är helt naturligt, om än beklagligt. Någon som kan uppfattas som sur och tvär kanske bara är otroligt långsam på att skriva och bemödar sig därför inte med att skriva långt, urskuldande och omständligt. Ett korthugget svar utan smileys kan då tolkas som otrevligt översitteri och en klockren besserwisser-attityd, även när personen som sitter bakom tangentbordet är en helylle-gosig, supertrevlig charmknutte.

Andra kan istället överanvända utropstecken och smileys och upplevs då som en gapig hyperaktiv tomte med uppmärksamhetsproblem, när de i själva verket är snälla stugsittare utan klar bild av vilka konversationskonventioner som gäller på Internet utanför Aftonbladets chatt och Lunarstorm.

Viktigt i sammanhanget är också vilket inre motiverande värdesystem man har. För en del kan byråkrati vara jämförbart med livstids straffarbete, medan andra ser rött när de ser saker drivas på lösa boliner utan ordentlig styrning och uppföljning, oavsett om projektet drivs framåt som tåget eller inte. För andra är debatt innan viktiga beslut det värsta de vet, medan andra upplever det som diktatur så fort någon tar tag i taktpinnen och tar ett toppstyrt beslut, utan att konsultera alla som någonsin varit involverade i projektet.

Jag tror personligen på att det i slutändan är ohållbart och rent av kontraproduktivt att låta "alla som vill" få vara med i beslutsfattandet och framåtsyftande med projektet. Det krävs viss toppstyrning och rent av uteslutande av vissa medlemmar i projektet för att det över huvud taget ska gå att komma framåt. Alldeles för mycket tid och kraft har lagts på människor som velat väl men till syvende och sidst har tagit upp allt för mycket resurser från det som verkligen betyder något: projektets framåtskridande.

Jag tror istället att man bör bilda en kärngrupp av människor som har lätt att samarbeta med varandra, är lyhörda för varandras åsikter och har ett gemensamt mål. Oavsett om kärngruppen är entreprenörsdriven eller byråkratdriven är det viktigt att kunna samarbeta och känna samhörighet inom gruppen. Att lägga en halvdag på att prata vett i ett stolpskott som inte har det minsta att tillföra projektet, skadar projektet på lång sikt och bör undvikas.

Därför är jag glad åt att jag ska ta över ett projekt som bara består av människor som jag respekterar och kan samarbeta med. Ett projekt där jag kan lägga tiden på att utföra faktiskt arbete istället för att moderera bort skitsnack, debattera ändlösa för/emot-trådar och utföra formalia.

Jag tänker inte tala om vilket projekt det rör sig om, eftersom jag befarar att det kommer dra till sig de människor jag stör mig allra mest på. Så långt har det gått och så illa är det.

Jag önskar alla lycka till med att göra det de tror på, och välja bort det de inte tror på.

Fridens liljor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,

2 kommentarer:

No1Viking sa...

Gratulerar till ett mycket välskrivet och bra inlägg.

Jag håller med dig i allt du skriver! Du har ju sett hur vi arbetar på Ubuntu.se och jag tror att det är mitt i prick vad du förespråkar.

Kul att läsa något som så väl stämmer överens med sin egen uppfattning, det är inte ofta det händer.

Micke

Anonym sa...

Skulle ju varit bra om det fanns Swesubs