Säkerhetsrådets härskarteknik

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man som talesperson för de samtal i FN som ska leda fram till sanktioner mot Iran, säger att det är "ironiskt att [Irans president] som säger sig riva itu FN -resolutioner, vill komma och ta del av samtalen" istället för att glädjas över att FN ges möjlighet att påverka den företrädare för landet det berör direkt.

Vad har vi för syn på Iran, och vad ger vi uttryck för?

Och vad har länder som inte vill dansa efter USA's pipa för alternativ?

Andra bloggar om: demonisering, FN, hegemoni, Iran, politik, USA

Vargarnas dal

Efter att ha sett reprisen på Kobra i går kväll, fick jag för mig att se den turkiska filmen Vargarnas Dal (Kurtlar Vadisi). Tydligen har den skapat mycket debatt i Tyskland och i USA, för att vara anti-semitisk och anti-amerikansk. Den bygger på sanna händelser, och när jag säger det så menar jag på samma sätt som Pearl Harbor bygger på sanna händelser.

Eftersom alla borde tycka att Pearl Harbor är en skitfilm, om inte annat till sitt dokumentärt bristfälliga innehåll, så förstår ni ungefär vilken nivå den ligger på. Den har dessutom haft en produktionsbudget på runt 10 miljoner dollar, vilket gör att detaljerna lämnar en del i övrigt att önska. Att man har dammat av Gary Busey för en av de större rollerna talar sitt tydliga språk. Att alla amerikanska soldater ser ut som avdankade porrskådisar och agerar därefter adderar också till upplevelsen att det här inte är en Hollywood-produktion utan flera prisklasser billigare.

Filmen inleds med en händelse som utspelade sig den 4 juli 2003, när amerikanska soldater gick in på en turkisk militärbas och drog huvor över huvudet på 11 turkar och satte dem i irakiskt fängelse. Eftersom filmen är väldigt turknationalistisk och självgod, yttrat i början bland annat genom "alla har förtryckt det här [irakiska] folket, utom våra [turkiska] förfäder", är filmens tema i princip att; sådär gör man minsann inte mot det fina, goda turkiska folket. Förutom att vara anti-semitisk, anti-amerikansk och pro-turkisk är den också lagom förtäckt anti-kurdisk, vilket irriterar mig en aning.

Det roligaste med filmen måste ha varit att läsa de upprörda recensionerna på IMDB, i princip alla turkar som hade recenserat den höjde den till skyarna som den bästa filmen som någonsin gjorts, och de flesta tyskarna sågade den jämns med fotknölarna. Så även många av amerikanerna. Det sägs även att den här filmen var ett sätt att ge igen för Midnight Express, som inte direkt målar ut turkarna som guds bästa barn.

Sanningen att säga är det ingen särdeles välgjord film. Actionsekvenserna är ibland löjligt otajta och skådespelet i övrigt är lite som första dagen på scenskolan, hjälten känns inte trovärdig som tränad elitsoldat och kontinuitetsfelen är ibland så uppenbara att det är ofattbart att filmteamet inte upptäckt dem vid inspelning.

Det är inte alls en lika angenäm upplevelse som till exempel Danis Tanovics' No Mans Land som inte heller den är särdeles hänsynsfull mot den västliga självbilden som godheten personifierad.

De amerikanska soldaterna är för omväxlings skull inte de som strider för fred, rättvisa och demokrati, utan är istället förhärdade svin som brutaliserats av kriget. De är kort och gott onda, utan några högre mål än att döda och tjäna pengar. För att inte tala om den judiska doktorn på det numera välkända Abu Ghuraib-fängelset som spelas av Gary Busey, som om han någonsin varit en bra skådespelare nu verkligen har sina bättre dagar bakom sig. Just dennes roll i det hela känns överdriven och förtar helhetsupplevelsen en hel del, eftersom det är så uppenbart falskt och överdrivet. Jag finner mig själv bli förbannad för att man gör en sån total blunder som skjuter trovärdigheten helt i sank. Billy Zane spelar befälhavaren som mest porträtteras som en regelrätt maffiaboss, som åker runt i sin bil och elhissar ner sin ruta och ser ond ut, ungefär som Angela Channing i den klassiska åttiotalsserien Falcon Crest och med nästan samma trovärdighet.

Filmen har beskyllts för att ge en mycket negativ bild av amerikaner och judar och har rört upp många heta känslor. Vad gäller att framställa "fienden" negativt är den därmed i gott sällskap med Rambo-trilogin, Black Hawk Down, Air Force One, The Seige, True Lies, Sleeper Cell-serien, Rules Of Engagement, The Green Berets, Spy Game, nämnda Pearl Harbor, i princip alla cowboy-filmer som någonsin gjorts och så vidare. Tänk igenom hur många filmer som har gjorts där elaka radikala muslimer/ryssar/tjetjener/afrikaner/sydamerikaner/indianer har tagit goda amerikaner som gisslan, så blir det några meter i DVD-hyllan. Filmen har även beskyllts för att späda på anti-amerikanismen, men det verkar inte vara någon som gör samma reflektion åt andra hållet vad gäller amerikanska filmer.

På det hela taget gillar jag den skarpt. Det är långt ifrån ett mästerverk, men det ger vissa insikter i mentaliteten och vardagen på den arabiska halvön som en amerikansk film med tio gånger så stor budget helt skulle skjuta bredvid. Man får helt enkelt stå ut med turknationalismen och överdrifterna, det är ändå en viktig film oavsett vad de flaggviftande amerikanerna säger. Om inte annat så väger den upp den bild av araber man fått sig itutat de senaste decennierna.

Andra bloggar om: anti-amerikanism, anti-semitism, demonisering, film, irak, Vargarnas dal

Symptomdödarsamhället

Josh har berört detta vid några tillfällen, men jag har läst en så jäkla bra bok att jag bara måste skriva av mig. Boken heter "Sveriges likas lag" skriven av den före detta norrmalmspiketpolisen Michael Lundh som gick vidare som ungdomspolis i Stockholm till att jobba mot strukturell diskriminering inom poliskåren och allmänt i Sverige.

Jag har uppfattningen att inget längre görs på riktigt i Sverige. När vi har huvudvärk, tar vi en värktablett för att döva smärtan. Att smärtan kommer av en anledning bryr vi oss sällan om. Så här står det i första stycket på Vårdguidens hemsida om huvudvärk:

De allra flesta människor har haft tillfällig huvudvärk. Huvudvärken är för det mesta ofarlig och går över av sig själv eller med hjälp av enkla värktabletter. Om du har återkommande huvudvärk eller värk som inte försvinner ska du kontakta din vårdcentral. Vid plötslig och svår huvudvärk ska du vända dig till sjukhusets akutmottagning.

Det står även om förebyggande åtgärder lite längre ner på sidan, men ingressen som är fetstilt och citerad ovan nämner inget om orsaker, bara att värken kan dövas med hjälp av värktabletter.

Jag tror även att den stora massan inte bryr sig om _varför_ de får huvudvärk utan är så präglade av reklam och allmän tilltro till läkemedel att de tar tabletterna utan att fundera två gånger över vad smärtan beror på. Smärta i ryggen? Skit i att du behöver träna upp muskulaturen, smörj in dig med Voltaren Gel, för en lycklig ålderdom.

Likadant är det med övervikt och träning. Vi översköljs av enkla, snabba vägar att bli smala, vältränade och lyckade. "Den här maggördeln kan du ha medan du sitter och tittar på tv, och dina abs blir ett sexpack direkt. Bara tre minuter om dagen så får du samma magrutor som den här aerobicsvärldsmästaren som har tränat sex dagar i veckan i femton år. It is so very very effective! Passa på och smäll i dig några kilo godis samtidigt." Fettsugning är nästa utväg. Vad som helst utom att förändra den livsstil som ger upphov till ölmagen.

Fler och fler barn blir överviktiga eftersom de bombarderas med reklambudskap om onyttiga produkter hela dagarna. De spelar Playstation, Nintendo Wii, dess portabla motsvarigheter och surfar och tittar på TV i genomsnitt 3-4 timmar om dagen. Samtidigt äter många godis varje dag, dricker läsk och äter glass. Därför ska vi fokusera på näringslära för barn och föräldrar. Av någon anledning motar man inte Olle i grind genom att öka den allmänna motionsfrekvensen, alltså skärs skolgymnastiken ner. Vi är numera europa-sämst på att röra på oss på skoltid.

Tv-tittarvanor, motionsvanor och kostvanor grundläggs tidigt i livet. Ju mer barn tittar på tv, äter godis och sitter stilla, desto större är risken att det händer när de blir vuxna. Men ändå är det bekvämt att låta dem sitta där, för det är lugnt och skönt efter en lång arbetsdag. Några stissiga ungar vill man ju inte ha, det är ju symptomatiskt för understimulerade barn, så sätter man dem framför tv'n så vet man var man har dem åtminstone den stunden.

Om en viss socialgrupp visar förakt för lagen, snattar, misshandlar och vandaliserar stavas lösningen alltid "Fler poliser!" eftersom det ger enkla mätbara mål. Fler snattare, misshandlare och vandaler hamnar i brottsregistret och antalet uppklarade fall skjuter uppåt. Fin statistik. Men de underliggande orsakerna, otrygghet i samhället, social misär, utanförskap, de jobbas det aldrig med, för hur ska man få mätbara mål med något sånt? Om människorna aldrig begår brott finns det inga att bekämpa från början. Då blir statistiken verkningslös. Så kan vi inte ha det.

När ska vi börja se bakom yttringarna i samhället och stävja orsakerna? Det sägs att 60% av hushållen är ensamhushåll. Är vi byggda för det? En kväll när jag gick hem från jobbet räknade jag några kvarter hemifrån antalet tv-tittande hushåll på ena sidan av gatan. I 25 av 28 (som jag kunde bedöma) lägenheter satt människor med typiskt tv-flimmer i mörkret. Det är skönt med sällskap. Det är tur att det finns program som Förkväll på TV4 för alla ensamma, tjattersugna kvinnliga singlar i vårt avlånga land.

Om någon barmhärtig själ skulle döda tv-nätet skulle jag vara den förste att applådera. Men vad skulle man göra då på kvällarna? Umgås?

Nä, fy.

Andra bloggar om: symptom, motion, gemenskap, huvudvärk, politik, brottslighet, samhälle

Övervakning

Det blåser nya vindar. Trots mycket negativ kritik har så lagrådet, "i princip" gett grönt ljus för att avlyssna all möjlig trafik som går över Sveriges gränser. Det heter att presumtiva terrordåd måste stoppas. Det heter även att Försvarets RadioAnstalt (FRA) redan avstyrt ett "mord på söder" med de här metoderna. Det måste ju innebära att FRA redan idag tillämpar avlyssning av trafik som passerar Sveriges gränser? Eller?

I sann Bodströmsk anda är det alltså lika bra att legalisera de metoder som redan används illegalt, precis som för de övriga trafikdatalagringsdirektiven som smögs igenom utan någon större debatt i Bryssel den 14:e december 2005.

Frågan alla har ställt sig är, "Vad ska vi med Försvarets RadioAnstalt till?" Svaret på frågan har i många fall låtit "inte så jäkla mycket".

Efter att järnridån och Berlinmuren fallit 1989-90 nångång, funderade alla på samma sätt vad vi skulle med försvarsalliansen North Atlantic Treaty Organisation (NATO) till, egentligen? Vilken tur att det blev krig på Balkan i samma veva, så att NATO hux flux kunde stöpa om sig själv och räddas kvar som organisation genom att gå in och släppa ett antal bombmattor på civilbefolkningen. Räddade i sista stund. Tänk vad hemskt om man skulle få sluta kriga.

Det är lite som USAs krigsmakt. Finns det inga omedelbara krig att gå in i för tillfället, kan man alltid skapa några för att hålla kulorna (no pun intended) rullande. Tänk om det något år skulle vara dåligt med krig och man skulle vara tvungen att skära ner på krigsmakten, låta de meniga gå och spara in på alla hangarfartyg som kan förflytta tiotusentals soldater och stridsflygplan över hela jordklotet? Då kan man ju inte några år efteråt begära en två- eller tredubbling av utgifterna plötsligt. Det är tur att det hela tiden är krig runtom i världen. Och är det inga för tillfället kan man alltid starta ett. Eller två.

Vi ska nog inte vara alltför förvånade om FRA skulle slås upp stort på någon löpsedel inom en snar framtid, för att de lyckades förhindra ett terrordåd någonstans i vårt avlånga land. Eller som en bitter tillbakablick: "Tänk bara om vi hade tillåtit trafikövervakning". Under förutsättning att inte Olinda har gjort något den dagen, eller att Lets Dance-Olle (eller vad de kan tänkas heta) har kräkts på någon under en direktsändning.

Kanske kommer det till och med att inträffa en incident som motiverar hårdare tag, om befolkningen skulle protestera alltför mycket. Mediadrevet har ju åtminstone gjort sitt för att få till kameraövervakning i halva Malmö, med fyrahundratusen undersökningar som alla lyder "Hur otrygg känner du dig i din stad?". Usch vad jobbigt det måste vara för buset. Nu måste de flytta sina förehavanden ett eller två kvarter och våldta och råna där istället.

Stackrarna.

Ministry of Truth

War is peace, freedom is slavery, Ignorance is strength.
- George Orwell, ur 1984

Allas vår integritetsombudsman Pär Ström, har skrivit en debattartikel om det nya förslaget till övervakningssamhället som kommer att ge Försvarets RadioAnstalt i princip oinskränkt rätt att kontrollera all datatrafik som passerar landets gränser.

Från artikeln:

I förslaget om FRA-övervakning föreslås däremot att all (!) trafik med telefon, epost, fax, SMS och liknande som passerar Sveriges gränser ska skickas till FRA, som ska gå igenom den med särskilda filter som letar efter vissa nyckelord. Ingen brottsmisstanke heller mot dem som kommer att bli avlyssnade. Uppsnappad information får lämnas vidare till andra myndigheter, och till och med användas som bytesvara gentemot främmande makt. Det finns inga möjligheter för en medborgare att få reda på om han eller hon varit avlyssnad.

I dagens globaliserade samhälle så har teleoperatörerna inte heller byggt efter Sveriges geografiska gränser, vilket gör det möjligt att rena inrikessamtal reläas via exempelvis Norge eller Danmark.

Så hjärtligt ihjälkomna skall ni våras till 1984.

Demokrati, del 2: Milgramexperimentet

En förutsättning för demokrati är att människor kan göra egna, fria val. Så är inte fallet idag. I samhället finns en hel del olika maktstrukturer. Alla som är anställda vet att det inte går att göra vad som helst och säga vad som helst på jobbet. Dessutom är oftast arbetsuppgifterna specificerade av någon i chefsposition, om det så är din närmaste chef eller den högste chefen. Likadant är det i politiken. Det är partierna som sätter agendan för vad som ska sägas, och vad som inte får sägas.

Ett område där maktstrukturen blir extra tydlig är det militära. Där ska du lyda order utan att ifrågasätta någonting över huvud taget. Motivering är överflödigt, ditt befäl är gud.

Efter andra världskriget var det ingen som direkt förstod hur det tyska folket i allmänhet och militärer i synnerhet kunde gå med på att massmörda miljoner människor i det enda industriellt administrerade massmordet i världshistorien. I Rwanda skedde det med machetes och skjutvapen, i turkarnas slakt på mellan 800 000 och 1 miljon Armenier mellan 1915-1923 skedde även detta i arbetsläger, men knappast i några stora gaskammare med åtföljande förbränningsugn.

Två månader efter att Adolf Eichmanns, chef för tyska Rikssäkerhetöverstyrelsens Amt IV B 4 vilken hade hand om massdeportationen av judar under Andra Världskriget, rättegång inleddes började Stanley Milgram sitt numera berömda experiment.

Milgram utformade experimentet för att svara på frågan "Kan det vara så att Eichmann och hans miljon av medbrottslingar till Förintelsen bara följde order? Kan vi kalla allihop medbrottslingar?"

Experimentet, som kan läsas om här, gick ut på att se hur en enskild individs moraliska övertygelser stod upp mot en auktoritär persons ordergivning.

Experimentet bestod av tre personer, en "lärare" S (en roll som alltid innehades av försökspersonen), en "elev" A (som var en skådespelare, införstådd med experimentet ) samt en "experimentledare" E (som även han var införstådd med experimentet). Alla deltagare var män mellan 20-50 år.



Försökspersonen S skulle läsa upp en fråga samt fyra alternativ, och eleven A skulle svara med ett av alternativen genom att trycka på en av fyra knappar på en panel.

Scenariot för försökspersonen S var att man skulle studera effekten av straff på lärandet, i detta fallet elchocker. S fick börja med att prova på en 45-volts stöt, som var den inledande styrkan varmed det första felaktiga svaret skulle straffas.

Strömstyrkan skulle därefter ökas efter varje felaktigt svar.

Den som spelade rollen av eleven A, anförtrodde sig också till S om sitt påstådda hjärtfel innan experimentet började.

Experimentledaren E och försökspersonen S skulle sitta i samma rum, medan eleven A skulle sitta i ett angränsande rum och svara på frågorna genom att trycka på en av fyra knappar. Försökspersonen och eleven kommunicerade genom mikrofon och högtalare.

Inför experimentet gissade psykologistudenter vid Yale genomgående att en mycket liten andel sadister - omkring 1.2% - skulle vara beredda att utdela den maximala elchocken.

Om försökspersonen S sa att han ville avbryta experimentet, sa experimentledaren följande argument vid försök till avbrott, i stigande ordning.

1. Please continue
2. The experiment requires that you continue
3. It is absolutely essential that you continue
4. You have no other choice, you must go on

Om försökspersonen ändå ville avbryta efter alla fyra övertalningsargumenten avbröts experimentet. Annars slutade det när försökspersonen utdelat maximal spänning, 450 Volt, tre gånger i följd.

Allt eftersom voltnivåerna ökade skrek eleven högre och klagade över sitt hjärtfel, och bankade i väggen, för att till sist tystna och inte ge ifrån sig varken svar eller klagomål.

Resultat:

Vid det första försöket utdelade 26 av 40 (65%) deltagare den maximala stöten, även om många visade tydliga stressymptom och var illa till mods. Samtliga avbröt försöket vid något tillfälle och ifrågasatte experimentet. Alla deltagare fortsatte över 300-voltsnivån.

Inte en enda av de som vägra utdela den slutliga maximala stöten insisterade på att försöket i sig skulle avbrytas.

Ingen av försökspersonerna lämnade heller rummet utan tillåtelse för att se hur "eleven" mådde.

I verkligheten utdelades inga elektriska stötar. När "eleven" hade gått till sitt rum, startades en bandspelare med förinspelade ljud för de olika stötnivåerna. Men det visste givetvis inte försökspersonen om.

Ändå valde de flesta att utdela förlamande och till och med livsfarliga stötar. Kanske för att de visste med sig att det var någon annan som var ansvarig.

Vidare försök har också visat att ju närmre experimentledaren var, och ju längre ifrån "eleven" som försökspersonen befann sig, desto större var andelen försökspersoner som fortsatte utdela livsfarliga stötar.

Att detta går att tillämpa i verkligheten kan ses på många olika ställen, om än inte lika extremt. På Migrationsverket, Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen, hos cheferna på Ericsson, Electrolux och Flextronics.

Där kan man gömma sig bakom regler, lagar och beslut, även om samvetet säger något annat. Rädslan att ställas ansvarig väger tyngre än de moraliska värderingar som individen har.

Och ju mer globaliserad världen blir, desto större blir problemen. Vem på det London-baserade huvudkontoret bryr sig om sweat-shop-arbetarna i Indien? Ingen, om det inte innebär ekonomiska förluster att inte göra det.

Demokrati, del 1

Som Redmosquito redan har skrivit om, är demokrati och demokratin två skilda företeelser. Jag tänkte presentera min syn på det hela. Men först måste jag nog börja med lite historia.

När i tiden Sverige egentligen bildades är lite omstritt. När nationalromantiken var som störst, ville man förlägga tidpunkten för Sveriges bildande till ungefär 1000 år före Kristus.

En annan variant är att Sveariket enades av Ingjald Illråde nån gång på 600-talet e.Kr. En tredje version är att utgå ifrån när den svenska historiska tiden börjar med Olof Skötkonung som är den förste som med stor sannolikhet tros (notera hur osäkert det låter) ha varit kung i ett Svearike som även innefattade götalandskapen, alltså ca 1000-talet e.Kr.

Andra menar att det var först med Birger Jarl på 1200-talet som slog ner de envisa självbestämmande hövdingarna runt om i Svealand och delar av Götaland i ett antal slag under 1200-talet. Han centraliserade även rikets militära administration. Wikipedia har mer information än min nerkokade häxbrygd.

Hur som helst kan vi sluta oss till att Sverige är skapat i en ambition av makt över så mycket land man kunde lägga under sig. Den centraliserade militären - kan man nog anta - delade knappast ut klubbor till barnen och var sådär urgullig som bara Ronald McDonald kan vara, utan kväste säkert uppror i sin linda, slog ner på avvikande uppfattningar och befäste sin herres kungatron. Precis som det är tänkt med ordningsmakten.

Som t ex. kunde ses i tv-serien Snapphanar (även om man inte ska ta det som sanning) så var inte kungens soldater några vänliga batong-jonglerande kvarterspoliser utan ganska obarmhärtiga.

Visst fanns det mycket som blev bättre i underordnandet till kungen, Magnus Erikssons landslag från 1350-talet avskaffade t ex träldomen. Dessutom skulle konungen ge sig ut på en Eriksgata, alltså en resa för att bekräftas av landskapens lagmän. Hur valbart det här underordnandet var i praktiken är en annan fråga. Det var säkert inte överdrivet många som ville sätta sig upp mot den mest överlägsna militärmakten i närheten. Eriksgatans betydelse avskaffades sedan av "landsfadern" Gustav Vasas statsbildande. Därmed var det underförstått att alla skulle underordna sig konungen.

Kanske gick det till på samma sätt som i början på filmen nedan:



Idag är Sverige något som är bra att peka på på kartan när man är ute och reser bland coola backpackers. Det är även bra när man ska titta på fotboll, heja på någon i skidskytte eller Super-G, eller hindra folk man är rädd för att flytta inpå husknuten. Vi har ett begränsat geografiskt område, ett så kallat land, vi har en påstått unik kultur och vi har en nationell identitet. Eller hur det nu var.

Vad ingen någonsin lär sig i skolan är dock att denna nationella identitet och kultur är något skapat. Den fanns inte där från början. Den har skapats av ett fåtal människor för att användas som en ursäkt för deras egna maktambitioner.

Vi ska göra militärtjänst "för Sverige" och "Sveriges väl". Kanske för att försvara "vårt samhälle" eller bevara "vårt sätt att leva". Detta är vad skolan bland annat går ut på. Vi ska lära oss Sveriges krigspräglade stormaktsförflutna, lära oss att samhället bara kan fungera på det sätt det gör nu. Att vi bara kan ha det så bra som vi har det nu om vi fortsätter med representativ demokrati. Att demokratin Sverige har inte kan bli bättre, för den är redan bäst.

Hur har det blivit såhär? Och hur kan det få fortgå utan att någon gör nånting? Svaren är flera, och komplicerade. Men det är något för en annan kväll.

USA, krigen, televisionen

På torsdag sänds en dokumentär om rollen TV har spelat i formandet av krigsopinionen genom århundradet.

Självklart finns det böcker som fångar helhetsbilden otroligt mycket bättre och går mer in på djupet och historien bakom, men det är sällan någon som hör talas om dem. En av dem är Philip Knightleys Krigets första offer är sanningen och boktiteln är ett citat från den amerikanske senatorn Hiram Johnson 1917. Sen dess har det hunnit gå många år, men propagandan består, om än i andra former. Boken är numera flitigt hänvisad till i allehanda sammanhang och kan betecknas som ett standardverk. Men med dryga 500 sidor är det ingen läsning att ta lätt på. Den lämpar sig inte direkt till de som på sin höjd tittar på Rapport eller TV4-Nyheterna en gång i veckan och är måttligt intresserade av världspolitik.

Allmänt anses TV vara ett väldigt osofistikerat och ytligt medium, och jag håller med i stort, men för osofistikerade människor som mig själv passar det bra för introduktioner. Jag har hopp om att filmen USA, krigen, televisionen kan vara en ögonöppnare. Precis som boken har den ett västerländskt perspektiv, och för er som gärna försvarar USA i alla väder och pekar på övergrepp från alla möjliga andra läger kan det kännas orättvist. I Tjetjenien, Kongo, Myanmar, Somalia, Eritrea, Tibet och andra ställen pågår också väpnade konflikter, varför ska USA, som bara försöker göra världen bättre, hängas ut? Svaret är enkelt: För att jag inte gillar hycklare, varken till höger eller vänster. Dessutom har ingen jag känner speciellt ljusa bilder av varken Ryssland, Kina eller kongolesisk milis redan nu.

För de som vill leva kvar i tron att kirurgiskt exakta luftangrepp existerar och inte skadar civila, se inte den här filmen. För er som tror att allt som sägs på nyheterna är sant, se den här filmen.

USA, krigen, televisionen
SVT1 Torsdag 21 dec 2006 kl 22.00

TP

Resultattabellen är förberedd inför julen.

namn:	tias	skrutt
poäng:

Come get some. ;)

Frihet i en liten ask

Ett projekt som jag har kollat på under en ganska lång tid är Freenet.

Tanken bakom projektet är att man ska kunna tillgängliggöra fri information, total anonymitet och noll spårbarhet, allt för att möjliggöra total åsiktsfrihet, till och med under repressiva regimer som den kinesiska eller iranska.

Dess största akilleshäl är att ett sånt system inte har någon möjlighet att censureras, så barnpornografi, rasism och terrorism/frihetskamp kan frodas fritt. Eftersom "dålig" censurering är en oönskad direkt följd av implementation av "god" censurering var det ett av design-kriterierna.

De flesta människor har, om de får välja mellan att veta och att inte veta, en ambition att veta mer snarare än mindre. Freenet bygger på att kunskap är bra, oavsett om det är önskad eller oönskad kunskap. Vidare förutsätter demokrati som begrepp en välinformerad befolkning. Det är således en ultraliberal hållning som ligger till grund för projektet och detta faktum har legat det i fatet vid mer än ett tillfälle.

I efterdyningarna (eller kanske bara första vågen) av de stora film- och musikbolagens härjningar har det även fördömts för att möjliggöra spridning av upphovsrättsskyddat material.

Förra året (den 14:e december närmare bestämt) gick omröstningen igenom i EU-parlamentet om trafikdatalagring, en fråga som Sverige genom Thomas Bodström vad starkt pådrivande i.

I en ständigt återkommande men relativt ljudlös "den som inget har att dölja har inget att oroa sig för"-debatt har det argumenterats för integritetskränkande åtgärder som STASI skulle ha varit mer än nöjda med.

Nu är vi alltså framme i kontrollsamhället, och det är bara att invänta ändamålsglidningen från att trafikdata bara används till att bestraffa brott som ger fängelse i upp till si och så många år, till att det tillämpas vid milda förseelser som fortkörning.

Hur det funkar? Enkelt: Du är i zon A med din mobiltelefon klockan 13.27, du kommer in i zon B klockan 14.52, som ligger 19 mil ifrån zon A. Mellan ställena är det bara 90-väg. Inga tåg går på sträckan. Enkel matematik ger att du kört i genomsnitt 135km/tim. Fågelvägen. Genom samkörning av information framgår det dessutom att trafikövervakningskameror vid in- och utfarter till ställe A och B har bekräftat att din bil kört längs vägen. Du får en böteslapp hemskickad på posten eller en begäran om att klippa ditt körkort i två bitar.

Liknande scenarion kan tillämpas på internet, med udda politiska åsikter, ovanlig sexuell läggning, nerladdning av upphovsrättsskyddat material, förberedelse för brott, otrohet, you name it. Om pengarna är de rätta och personerna med insyn tillräckligt många kan du säkert få tag på din sambos lista över ringda nummer, din grannes porrsurfarvanor, dina konkurrenters (till det sökta jobbet) epostadresser et cetera.

Jag har inget att dölja. Åtminstone inte än. Dessutom är jag säkert redan åsiktsregistrerad eftersom jag brukar surfa in på Yelah med jämna mellanrum. I dessa tider anses det säkert som ett subversivt organ.

Därför mitt intresse för Freenet och dess nära släktingar. Freenet bygger på att man kopplar sig till ett så kallat Darknet. Detta har representerats i pressen som något Satan har skapat när han hade en riktigt dålig dag. Eller bra, beroende på hur man ser det.

Ett darknet är ett privat nätverk i nätverket där användare bara ansluter sig till andra användare som de har godkänt, och oftast skyddar informationsöverföringen genom kryptering.

Freenet är tänkt att fungera som ett globalt sådant nät genom small world theory, där Stanley Milgram räknade ut att alla (åtminstone i USA, men det kan nog tillämpas globalt) känner alla i sju led. Alltså känner jag nån, som känner nån, som känner nån, som känner nån, som känner nån, som känner Saddam Hussein. Det innebär samtidigt att jag genom Freenet kan komma åt alla filer som finns på Freenet genom att bara koppla upp mig mot människor jag litar på. Under förutsättning att jag har minst tre, men helst fler, för att inte röja mig själv.

Man kan nämligen se trafiken som skickas genom sin egen nod om man anstränger sig. Men man kan bara se nästa hopp, man har ingen aning om huruvida en av de datorer som man själv är uppkopplad mot har begärt paketet, eller om den är en tre led bort i kommunikationskedjan. Återigen ett designbeslut.

Vidare tilldelas Freenet en del av hårddisken vid installation. Denna del krypteras och blir en del av nätverket. Man har alltså ingen aning om vad för information som sparas lokalt på hårddisken, men man kan komma åt den om man har rätt nyckel som identifierar filen. Även detta var ett design-mål för Freenet, så att alla som t ex utövar Falun Gong i Kina ska kunna förneka att de har vetskap om att det lagras såna filer på hårddisken. Det är inte ens säkert att filerna gör det, även om man vill. Falun Gong är ju trots allt livsfarliga trollkonster.

Nackdelen med Freenet i dagsläget är att det är ganska långsamt, eftersom all kryptering och vägvalsbeslut i nätverket tar tid. Dessutom är det relativt krångligt att sätta upp en Freenet-nod. Det är i alla fall inte bara att klicka på en installationsikon. Hur svårt det är utifrån det perspektivet kan väl bara bedömas utifrån vilja och kunskap.

Hur som helst, så tänker jag framgent se till att kryptera min internettrafik från bredbandsroutern och utåt. Jag kommer att skapa en freenet-nod och en i2p-uppkoppling. De som känner mig är välkomna att ta kontakten om ni vill ha någon att koppla sig emot.

Till er som håller med om uttalandet att den som inget har att dölja inte har något att oroa sig för, vill jag bara fråga: Varför skiter ni inte med öppen dörr när ni har gäster hemma?